Dagens verktyg: Insexnyckel

För att lossa skruvar med invändig sexkant krävs en insexnyckel (eng. Allen key). Rättare sagt: Det krävs flera. På grund av skruvskallens utformning går det nämligen inte att tillverka någon motsvarighet till skiftnyckeln, utan man behöver en nyckel för varje storlek på insexskruv.

Därför säljs insexnycklar i satser. Och det är ingen idé att försöka bygga upp en sats genom att spara överblivna nycklar från Ikea-möbler eftersom de a) är av samma dimension allihop och b) inte är gjorda i någon vidare bra legering då de bara behöver hålla för att skruva ihop en möbel.

Insexnycklar tillverkas dels i metriska storlekar, som nycklarna på bilden, och dels i tumdimensioner. Insexskruvens har fördelen att det är lätt att tillverka försänkta skruvar. Till skillnad från phillipsskruvar ("stjärnskruvar") vill inte heller mejselspetsen slinta ur spåret när man tar i.

Insexskruvar stöter man som nämnts ofta på i möbelsammanhang. De är också ganska vanliga på cyklar, och den här insexnyckelsatsen är mycket riktigt från den italienska cykeltillverkaren Olmo. På moderna bilar förekommer insexskruvar mera sparsamt. Där har de alltmer ersatts av torx, som är en vidareutveckling av insexskruven. Men på äldre bilar är de ganska vanliga.

Insexnycklar finns även som bits, men den här vanliga L-formade nyckeln är ändå bra att ha. Genom att nyckeln kan anbringas på två olika sätt kommer man åt såväl skruvar i trånga utrymmen som skruvar djupt ned i hål.

Här är det viktigt att undvika de allra billigaste verktygen. En runddragen insexskalle kan nämligen vara riktigt besvärlig att få ur! Men för mindre än en hundralapp får man en kvalitetssats som den på bilden.

Dagens verktyg: Borrmaskin

Hål behöver man ofta borra. Även om man inte lider av hemmafixarmani händer det ju att man måste sätta upp en gardinstång eller hylla. Därför skulle jag gissa att borrmaskinen är det vanligast förekommande elverktyget.

Den här borrmaskinen är av Clas Ohlsons eget märke Cotech. Den är på 810 W och har trebackschuck för borrar upp till 13 mm diameter. Den klarar att borra i både trä, metall och gipsskivor. Varvtalet är justerbart, och maskinen har även en slagborrfunktion för borrning i betongväggar. Borrmaskinen klarar att driva effektkrävande tillbehör som hålsågar, även om man då bör ta täta pauser för att inte överhetta motorn. Idag kostar motsvarande verktyg (art. nr. 40-7964) 299 kr, och jag tror att jag betalade ungefär lika mycket för den här borrmaskinen i början av 00-talet.

 Det här är alltså ett verktyg som är ganska mångsidigt utan att för den skull vara särskilt dyrt. Ändå är det inte ett verktyg som jag riktigt skulle rekommendera att köpa i dagsläget, om man inte har en ansträngd budget och absolut behöver en billig borrmaskin.

Varför då? För det första är det där med "slagborrfunktion" rätt överreklamerat. För att borra hål i en rejäl betongvägg krävs kraftigare doningar än så här. Vad man då behöver för att åstadkomma ett hål inom en rimlig tidsrymd är en borrhammare. För det andra har sladdlösa borrskruvdragare nu kommit ned till ganska rimliga priser. Då får man det som borrmaskinen är bra på - att borra hål i annat än betong - plus möjligheten att dra skruv, något som den här maskinen inte klarar. Borrskruvdragaren är dessutom ett smidigare verktyg. Och man behöver aldrig fundera över var närmaste vägguttag sitter!

Dagens verktyg: Borrskruvdragare

Om man bara ska dra i en eller ett par skruvar räcker det med en vanlig skruvmejsel. Men om man står inför ett större projekt med massor av skruv - t ex att bygga en altan - kan det bli lite tröttsamt. Då är en bra borrskruvdragare en lämplig investering.

Som namnet antyder kan en borrskruvdragare användas både för att borra hål och dra skruv. Skruvar av olika slag drar man med hjälp av bits. Borrskruvdragaren är batteridriven, så att man kan arbeta även där inte vägguttag finns i närheten.

Borrskruvdragaren på bilden är en Bosch GSR 14,4-2-Li Professional. Den ingår i verktygstillverkarens blå serie och kostar ca 2500 kr. Dessa verktyg ska inte förväxlas med Bosch gröna serie som säljs på Clas Ohlson och är billigare verktyg för hemmafixare. Den blå serien hittar man hos yrkesbutiker och bra byggmarknader (just det här verktyget köpte jag på Bygg-Ole i Nacka).

Den här borrskruvdragaren har trebackschuck för borrar upp till 10 mm diameter. Det går att sätta bits direkt i chucken, men det blir lättare att byta bits om man kompletterar med en bitshållare. Maskinen har 15 olika momentlägen för skruv. Den är även försedd med LED-belysning. Laddare och två ackumulatorer medföljer.

Boschmaskinerna ingår i ett modulsystem med tillbehör, förvaringslådor m m som gör att man enkelt kan bygga upp en verktygspark som passar just ens egna behov. Och nej, det är inte gratis. Det kan för övrigt nämnas att den här borrskruvdragaren är tillverkad i Malaysia - tydligen lönar det sig inte ens att tillverka proffsverktygen i Tyskland längre. Om det nödvändigtvis måste stå "Made in Germany" på grejerna kan jag tipsa om att samma butik även sålde borrskruvdragare av märket Fein, men de är dubbelt så dyra som den här.

Egentligen är den här borrskruvdragaren i fetaste laget för mina behov, men ett förmånligt reapris fick mig att slå till. Och det är ett bra verktyg, både ur kvalitets- och ergonomisynpunkt. Den väger bara 1,2 kg, och låg vikt är av stor vikt om man ska dra många skruvar. Och det ska man!

Dagens verktyg: Snickarpenna

När man ska rita linjer på trä - till exempel för att markera var man ska såga - kan man förstås använda vilken penna som helst, men bäst är en riktig snickarpenna.

En snickarpenna är lite mer robust än en vanlig blyertspenna. Den har ovalt tvärsnitt, vilket både hindrar den från att rulla iväg och gör den lättare att greppa än en rund penna. Därför går snickarpennan inte att vässa med en pennvässare, utan man använder förslagsvis sin Morakniv till detta.

Snickarpennan har platt stift istället för runt. Det gör att man kan dra både tunna och tjocka linjer. Det gör det även till en baggis att skriva med frakturstil, om man av någon anledning skulle vilja göra det när man står och snickrar.

En snickarpenna är även lämplig för att rita på skrovliga material, såsom betong och gipsskivor. För att göra markeringar på metall är däremot en märkpenna bättre.

Dagens verktyg: Multimeter

För att mäta olika elektriska storheter används en multimeter. Även för den som inte är elektriker och som har dålig kläm på Ohms lag är den ett användbart verktyg.

Multimetrar finns i många olika utföranden. De mest avancerade multimetrarna kostar tusentals kronor och är i det närmaste ett slags digitala oscilloskop. För enklare felsökning räcker det betydligt billigare instrumentet på bilden ganska långt. Liknande multimetrar kostar mellan 100 och 200 kr.

Den här multimetern kan mäta ström, spänning och resistans. Den har även funktioner för att testa batterier (1,5 V och 9 V) och dioder. Storhet som ska mätas och mätområde ställs in med vredet, och mätvärdet avläses på den digitala displayen. Det finns även, eller har åtminstone funnits, analoga multimetrar, och vad man föredrar är en smaksak. Själv tycker jag att digitala instrument är lättare att läsa av. Ännu mer lättavläst hade displayen varit om den vore bakgrundsbelyst, men det är den inte.

Vad klarar den här multimetern inte av att mäta? En hel del. Det går inte att mäta ström över 200 mA, utan det kräver andra typer av multimetrar. Jag misstänker också att växelspänningsläget inte kan mäta sant effektivvärde, utan är begränsat till antingen toppvärde eller effektivvärde hos en ren sinusspänning. Men det är överkurs. Likspänning kan mätas upp till 500 V, och det är betydligt högre spänning än vad som är tillrådligt att pyssla med för den som inte är elektriker.

Det jag främst använder multimetern till i bilsammanhang är att mäta resistans (för att t ex hitta glappkontakter och kabelbrott) och att mäta spänning. Att mäta spänningen över ett bilbatteri är ett enkelt sätt att bedöma dess kondition. Detta görs genom att ställa vredet på 0-20 V likspänning (läget på bilden) och hålla en testsladd mot vardera batteripol. Batteriet ska då vara obelastat, vilket innebär att motorn ska vara avstängd och strömförbrukare såsom radio frånslagna. Om multimetern då visar 12,7 V är batteriet fulladdat. 12, 4 V innebär halvfullt batteri och 12,0 V eller lägre betyder urladdat. Om batteriet är halvfullt eller mindre är det dags att ta fram batteriladdaren.

En annan mätning som kan göras med multimetern i samma läge är att kontrollera om laddningen fungerar. Då mäter man spänningen över batteriet på samma sätt, med skillnaden att motorn ska gå på tomgång. Om generatorn då gör sitt jobb ska multimetern visa mellan 13,7 och 14,4 V.

Olja som olja, samma smörja - eller?

Motorolja säljs av många olika fabrikat och av flera olika typer. En del är dyra, andra billiga. Men spelar det någon roll vilken olja man använder till sin bil? Eller kan man hälla i vilken olja som helst?

Svaret är att valet av motorolja i allra högsta grad spelar roll. För att motivera och utveckla det svaret lite tänkte jag ta upp några skillnader mellan de två motoroljorna på bilden.

Oljedunken till vänster är inköpt på OKQ8. Den innehåller syntetolja, alltså oljedestillat som har gått igenom olika kemiska processer som skräddarsyr deras egenskaper. Det är en multigradeolja med viskositeten 5W-40. Vad innebär det? Jo, viskositeten är ett mått på hur trögflytande oljan är. Högre värde innebär mer trögflytande olja. En multigradeolja innehåller viskositetsindexförbättrare som ger oljan jämnare viskositet över ett stort temperaturintervall. Det låter kanske abstrakt, men innebär enkelt uttryckt att oljan kan användas året runt. Olja blir nämligen mer tunnflytande när det blir varmt. (Före multigradeoljornas tid använde man s k raka oljor, och bytte till en olja med högre viskositet vintertid.) 5W är vinterviskositeten och 40 viskositeten vid hög temperatur. Dessa ska inte jämföras med varandra, utan är till för att kunna jämföra olika motoroljor.

Den högra flaskan är av det amerikanska fabrikatet Wolf's Head. Det är en mineralolja, med andra ord en blandning av petroleumdestillat som inte har genomgått någon kemisk modifiering av de ingående molekylerna. Även denna olja är en multigradeolja, men med viskositeten 20W-50.

De här två oljorna använder jag till två bilar med sinsemellan ganska olika bensinmotorer. Syntetoljan häller jag i Volvos femcylindriga motor från 90-talet, och mineraloljan i en Ford 302, en amerikansk V8 från 70-talet. Och det vore mycket dumt att göra tvärtom.

Om jag skulle hälla mineraloljan i Volvon skulle oljan bli trög för oljepumpen att pumpa runt på grund av den högre viskositeten. Kanske skulle det gå så trögt att vissa smörjställen inte fick tillräckligt med olja och motorn skar ihop, men riktigt så illa tror jag inte att det skulle gå. Motorn skulle däremot bli trögstartad (framför allt vintertid) och kanske dra lite mer bensin. Moderna motorer är byggda med små toleranser och ska ha tunnare oljor.

Tvärt om då, syntetoljan i Forden? Ännu värre. Det är ju en lite äldre motor med större lagerspel, som inte lär ha blivit mindre av att motorn slitits en del. Därför är det risk att en tunn olja inte skulle bilda en bärande smörjfilm, och att motorn i värsta fall skulle skära ihop av den anledningen. Motorn skulle sannolikt dra mer olja på grund av den lägre viskositeten (en tunn vätska tar sig lättare förbi tätningar än en tjock).

Men det där med syntetolja kontra mineralolja då? Är inte alltid en syntetolja bättre, i och med att tillverkaren har skräddarsytt den kemiska uppbyggnaden på molekylnivå?

Det där är inte helt säkert. Nya motorer är en sak - där kräver motortillverkaren ofta syntetoljor för att garantin ska gälla. Men det går en hel del historier om att äldre motorer inte mår bra av syntetoljor. Det sägs även ibland att de historierna är nys, men jag tänker inte experimentellt ta reda på deras sanningshalt genom att hälla syntetolja i min V8 som går utmärkt på mineralolja. Det vore i alla händelser pärlor för svin, eftersom mineralolja är billigare.

Men om någon har erfarenhet av syntetoljor i äldre motorer vore jag mycket intresserad av att höra om det funkar eller ej!

Dagens verktyg: Morakniv

Mora är som bekant målet i skidtävlingen Vasaloppet, en av grenarna i kombinationen En svensk klassiker. En annan klassiker som tillverkas i den lilla orten i Dalarna är Morakniven.

Moraknivar har tillverkats sedan slutet av 1800-talet. Då hade de skaft i masurbjörk och läderslida. Den här kniven är ca 100 år nyare, och såväl skaft som slida består här av plast. Bladet är gjort i kolstål, en legering som inte är så bra till dragverktyg, men desto mer lämpad för knivblad. Denna Morakniv är tillverkad av Frosts, en firma som grundades av Frost Erik Ersson och började tillverka knivar 1898.

Morakniven är ett verktyg med brett användningsområde. Det här exemplaret härrör från mitt sommarjobb hos en stor lastbilstillverkare i Södertälje, och användes där mest till att sprätta upp kartonger. Men man kan även kapa slang, vässa snickarpennor, skala kabel och skrapa rost med den. Eller tälja trägubbar, som Emil i Lönneberga. Man ska förstås se upp för att skära sig, som Emo i Lönneberga. För att i någon mån minska risken för detta har kniven ett parerskydd och ett fodral där den bör förvaras när den inte används.

En Morakniv är inte dyr - från 40 kr och uppåt. Vill du bli ägare till ett fabriksnytt svensktillverkat kvalitetsverktyg för en billig penning är det här verktyget för dig!

Dagens verktyg: Snickarhammare

Om du läser den här bloggen (och det gör du ju) äger du säkert redan en hammare. Det är du inte ensam om, för en hammare brukar ingå även i den mest diminutiva verktygssamling. Hammaren är ett verktyg som i olika form används av de flesta hantverkare, och har funnits ända sedan stenåldern.

Det här är den vanligt förekommande snickarhammaren, även kallad klohammare. Den kännetecknas av att ha stor ban (den del av hammaren som träffar spiken) och en klys, som används till att dra ut spik med. Den här hammaren har metallskaft med gummigrepp, men hammarskaft kan även vara gjorda av ask, hickory eller glasfiberarmerad plast. Det här är en hammare i den vanliga storleken 16 oz.

Snickarhammaren är gjord för att slå i spik med, men är bra även till annat - banka till plåt, driva dorn, stämjärn och stansar, slå loss delar som ska bort, slå fast delar som ska dit - samt ett otal andra användningsområden. Inte undra på att den är populär!

Vad bör man då tänka på vid inköp av hammare? A och O är att den ligger bra i handen och känns lagom tung. Vad gäller priset tycker jag att man kan undvika de allra billigaste hammarna runt 50-lappen om man tänker slå i mer än någon enstaka spik. Det här är ju ett verktyg som kommer till stor användning, nästan vad man än håller på med. Därför kan man lika gärna betala 150 à 200 kr för en bra hammare - om man inte råkar vara snickare till yrket. Då åker man förstås till proffsbutiken och köper en riktig Hultafors för 350 kr - plus moms!

Dagens verktyg: Tändstiftshylsa

Har du en dieseldriven bil? Grattis! Då behöver du inte köpa dagens verktyg. Dieselmotorer har nämligen inga tändstift. Men det är inte säkert att du klarar dig ändå, för om du dessutom äger en motorcykel, snöskoter eller gräsklippare är den bensindriven. Och då åker du förr eller senare på att behöva byta stift.

För att få loss ett tändstift duger det inte med en blocknyckel, för med den kommer man inte åt tändstiftet på moderna motorer. Och glöm vanliga sexkantshylsor, de är alldeles för korta. Verktyget som krävs är en tändstiftshylsa. Det är i princip en lång sexkantshylsa som är specialgjord för att lossa tändstift.

Tändstift - och därmed tändstiftshylsor - finns i två vanliga nyckelvidder. Genom att leta under huven på mina bilar fick jag ihop material till ovanstående pedagogiska illustration. Det övre tändstiftet på bilden kommer från Volvos aluminiumfemma och är av den mindre storleken 5/8" (ca 16 mm). Det undre tändstiftet kommer från en Ford 302 och är större, 13/16" (ca 21 mm). Det finns andra och ovanligare dimensioner, t ex på Saabs 2-taktsmotorer som har 1" nyckelvidd (tipstack till Bosse på Bug n Bus!). Men just på den motorn sitter tändstiften så lättåtkomligt att man bör kunna lossa dem med en ringnyckel. Hansen Racing säljer även tändstiftshylsor med 14 mm, 18 mm och 3/4" nyckelvidd.

Hylsorna på bilden kommer från Biltemas hylsnyckelsats 10-120. De har 1/2" fyrkantsfäste men kan vid behov även dras med hjälp av den utvändiga sexkantsfattningen. Hylsorna har en invändig gummiinsats för att inte skada tändstiftets isolator av porslin. Vissa tändstiftshylsor är istället försedda med en invändig magnet för att hålla fast tändstiftet.

Dagens verktyg: Bitsskruvmejsel

Det finns många sorters skruvar. Spårskruv, phillips, pozidriv, torx, insex... ja, väldigt många helt enkelt. Om man ska kunna dra alla de typerna av skruv krävs en hel verktygslåda full med skruvmejslar. Ett praktiskt alternativ är dagens verktyg - bitsskruvmejseln.

Systemet för bits är standardiserat, ungefär som hylsnyckelsatser. Bits är små sexkantiga stavar med en mejselspets i ena änden. De säljs lösa eller i satser och kan dras med bitsskruvmejsel, skruvdragare med trebackschuck eller speciella adaptrar (bitshållare) för hylsverktyg.

Det här är en bitsskruvmejsel från Clas Ohlson. Den har spärrfunktion, precis som ett spärrskaft, och levererades tillsammans med en magnetisk bitshållare och 60 olika bits. Exakt den här modellen säljs inte längre, men närmaste motsvarighet torde vara art. nr 40-7772 för 149 kr.

Det är ett praktiskt verktyg som jag har använt en hel del. Det har satt sina spår på bitshållaren och en del av bitsen, Ett av de minsta torxbitsen lyckades jag skjuva av spetsen på när jag skulle demontera en hårddisk för destruktion. Det är inte helt överraskande, för man får förstås ingen toppkvalitet för en dryg hundralapp. Jag tycker inte att det gör så mycket, för man kan alltid ersätta de bits som slits hårdast i efterhand (och då köper man förstås lösa bits i yrkeskvalitet). De flesta bitsen i en sådan här sats använder man nämligen någon enstaka gång eller kanske inte alls, och då känns det som fel grej att lägga stora pengar på.

Ibland måste man använda en vanlig skruvmejsel av utrymmesskäl eftersom bitshållaren kan vara lite klumpig, men speciellt för fältreparationer är en bitsskruvmejsel väldigt bra att ha. Liksom för reparationer av hemelektronik och moderna bilar, som brukar vara formligen nerlusade av olika typer av skruv.

Dagens verktyg: Pallbock

När man har hissat upp bilen med sin garagedomkraft bör man palla upp den på ett betryggande sätt. Detta görs lämpligen med pallbockar.

En pallbock består av ett rör med tre fötter, i vilket man sticker ned ett något klenare rör med en platta som lasten vilar på. Pallbockens höjd är justerbar i fasta lägen med den U-formade sprinten.

Pallbocken är en tämligen billig livförsäkring om man tänker meka under en bil.. På Biltema kostar de mellan 80 och 500 kr, beroende på höjd och maxbelastning. Jag vet faktiskt inte på rak arm hur stor belastning den här pallbocken är godkänd för, men så länge man jobbar med personbilar och pickuper spelar det mindre roll. Den högsta belastning som teoretiskt kan komma ifråga är fordonets vikt (i realiteten en bråkdel av denna eftersom man ju fördelar tyngden på flera pallbockar). Pallbockens hållfasthet är alltså i sammanhanget så hög att den inte är kritisk för säkerheten.

Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Därför är det viktigt att underlaget är stabilt. En pallbock kan lätt sjunka ned i grus, och asfalt är inte heller alltid att lita på. Bäst är ett stabilt betonggolv. Dessutom måste man hitta lämpliga punkter på bilen att palla under. De brukar stå angivna i verkstadshandböcker, och det rör sig i regel om rambalkar, bakaxlar, förstärkta fyrkantsprofiler (under förutsättning att de inte är rostskadade) o dyl. Om några av bilens hjul står på marken måste de hindras från att rulla. Det här är viktiga grejer att tänka på, för annars kan ordet Motörhead få en ny och smärtsam innebörd, med eller utan röck döts.

Min namne Calle Kabo tipsar om att det kan vara en god idé att lägga däck på fälg under bilen som extra säkerhet, om man nu ändå skruvar av dem. Ett mycket bra tips!