Dagens verktyg: Luftpåfyllare

Längtar du till Halloween? Med dagens verktyg är det pumpatajm när du vill!

Luftpåfyllaren används för att kontrollera lufttrycket och vid behov fylla på luft i däck. Den kräver tillgång till tryckluft.

Handhavandet är enkelt. Man ansluter den korta slangen i bild till ett tryckluftsuttag. Den långa slangen fäster man på däckventilen. Ringtrycket avläses sedan på manometern. I regel vill man fylla på luft, vilket görs genom att hålla in det svarta handtaget till vänster. Sedan släpper man handtaget och läser av manometern på nytt. Om det blev lite för mycket, eller om man av någon annan anledning vill minska ringtrycket, görs detta genom att trycka på den lilla mässingsknappen.

Varför ska man ha en luftpåfyllare? Tja, det är praktiskt. Man slipper åka till macken och kolla ringtrycket. Men det är normalt sett ingen idé att köpa en tryckluftskompressor bara för att pumpa däck. Luftpåfyllaren är snarare en bra komplettering till en befintlig tryckluftsanläggning (den är inte dyr i sig, de kostar från ca 100 kr och uppåt). För de flesta duger mackarnas luftpåfyllare alldeles utmärkt. Många har redan skrivit grötmyndiga spaltmeter om hur mycket bensin man sparar genom att ha välpumpade däck, så det tänker jag inte göra här.

Luftpåfyllaren på bilden är tillverkad i Frankrike och av fabrikatet Michelin. Den har två skalor; en i bar och en i psi. Värt att nämna är att man i de här sammanhangen alltid talar om övertryck (även kallat manometertryck) och inte absoluttryck. Rekommenderade däcktryck anges dock också i form av övertryck, så det är inget man behöver bekymra sig över. Men observera att lufttrycken gäller kalla däck! Luft expanderar när den blir varm, så om man mäter däcktrycket på macken efter att ha kört en längre sträcka kommer manometern att visa för mycket. Kanske läge att investera i en kompressor och en luftpåfyllare i alla fall?

Bilmekaniker talar förresten ofta om "kilo" när det gäller tryck. Det är inte heller några konstigheter. Ett kilo (egentligen kilopond per kvadratcentimeter) och en bar är nämligen lika mycket. Sådant här kan sätta myror i huvudet på oss som har gått för länge i plugget och lärt oss att tryck ska anges i SI-enheten pascal, men det är bara att acceptera att det finns femtioelva andra måttenheter för tryck – och i regel är det någon av dessa som används.

Hur allting började

Den här bloggens namn kanske har gett upphov till en del spekulationer hos läsekretsen. Bor jag i ett pannrum? Nej. Mekar jag i ett pannrum? Nej, i ett garage. I två olika garage, faktiskt. Dock har vissa personer antytt att jag mer eller mindre bor i garaget. Och en kompis har faktiskt sitt mekargarage i en gammal panncentral, så den gissningen var inte så långsökt. Men förklaringen är en helt annan.

När jag var liten grabb tillbringade jag varje sommar några veckor hos farfar i Väderstad. Det var den bästa biten av sommarlovet. Jag badade i Rinnasjön, cyklade cross med killarna i farfars kvarter och såg riktiga hästar och kor. För att inte tala om skördetröskor och traktorer. Och solen sken jämt.

Nej, det gjorde den inte. Till och med i nostalgins technicolorljus är svensk sommar ibland ganska regnig. Men det gjorde inte så mycket, för farfars egnahemsvilla hade ett pannrum i källaren. Där fanns en hel del verktyg, eftersom min farfar var byggnadssnickare och således en händig man. I det pannrummet snickrade jag under årens lopp ihop en hel del grejer.

Kurt Hall (1915-1993). Farfar och innehavare av ett pannrum.

När sommaren led mot sitt slut återvände jag hem till Västerås, solbränd och med utpräglad östgötsk dialekt. Och det kändes som om något fattades. Sol, bad, sommarlov – och ett pannrum. Det närmaste man kom när plugget väl hade börjat igen var läroplansenligt smörknivstäljande i träslöjden, men det var liksom inte samma grej.

Istället skapade jag med tiden mitt eget pannrum.

Eller, rättare sagt, mina egna pannrum. För det har funnits flera. Cykelkällaren där vi skruvade med mopeder på högstadiet. En snötäckt parkering på Gideonsberg där jag bytte luftfilter på min första bil. En laboratorieverkstad på KTH där jag en mörk novemberkväll göt en snapsbägare i tenn med mina initialer i botten. Samt, förstås, rummet bakom pannan – även det ett rum för kreativitet.

Men det var i Väderstad som allting en gång började. När jag startade den här bloggen funderade jag länge och väl över vad den skulle heta. Först då såg jag den röda tråden från farfars pannrum, via mopederna, skrotbilarna och KTH, till de färdigheter jag besitter idag och det virtuella pannrum som bloggen kan sägas utgöra. Som en liten hyllning till min farfar döpte jag därför bloggen till – Calles pannrum!

Dagens tips: Sy ett verktygsfodral till

Häromåret skjutsade jag en kompis till Biltema. Där handlade han en hylsnyckelsats med hylsor i millimeter och tum. Men kompisen mekar nästan bara med europeiska bilar, utom när han är assisterande mekaniker i mitt garage. Så eftersom han är så snäll, fick jag tumhylsorna som tack för skjutsen!

Sexkantshylsorna förvarar jag i bakluckelådan. De har 1/4" och 3/8" fyrkantsfäste och är därför ett perfekt komplement till farfars gamla metriska hylsnyckelsats, eftersom de täcker nästan alla dimensioner upp till 3/4".

Snart märkte jag dock att det är opraktiskt att låta sjutton hylsor skramla runt lösa i en verktygslåda. Det tar en bra stund att leta reda på rätt dimension. Så hur skulle jag förvara dem - i en liten påse kanske? Nej, problemet skulle kvarstå. Borra hål i en träbit? Nej, jag hade inte rätt hålborrar. Hmm...

Fram med symaskinen! Jag hade ju redan sytt ett fodral för PU-nycklar, och det var kul och blev bra. Alltså klippte jag benen av ett par utslitna jeans och fick på så sätt både ett par sommarslapparshorts och material till ett verktygsfodral:

Konstruktionen är enkel: En rektangulär bit med fållade kanter till baksidan och två likadana, men smalare, remsor till fickorna. Efter att ha sytt ihop dem sydde jag väggar för att avdela en ficka för varje hylsa.

När man lagt hylsorna i sina fickor - lämpligen i storleksordning - viks fodralet på mitten och ryms i verktygslådans sidofack. Skrammelfritt och tympligt.

Den drivne skräddaren syr förstås olika stora fack för hylsorna, syr i ett blixtlås och broderar nyckelvidderna på fodralet, men jag har aldrig trott på att överarbeta saker och ting.