Bahco - Biltema, slutspel: Vad – och för vem?

Efter förra ronden står det 3-1 till Bahco i matchen mellan de två verktygssatserna. Jag tänkte nu dra igenom resten av lådornas innehåll i ett svep. Här är en bild för jämförelse, med Bahcos låda överst och Biltemas nederst:

Tändstiftshylsor: Bahco S138 innehåller tre hylsor mot två i Biltema 10-120. Bahcos hylsor har dessutom marginellt snyggare finish och vinner.

Diverse hylsverktyg: Båda satserna innehåller några T-handtag, Polhemsknutar, förlängare och reduktionstappar. Biltemasatsen innehåller fler delar, men Bahcos känns mer gedigna och har smäckrare utformning. Oavgjort.

Bits: Biltemas sortiment är betydligt större än Bahcos, speciellt i större dimensioner som Bahco saknar helt. Trots att Bahco har ett litet bitsspärrskaft vinner Biltema.

Blocknycklar: Biltema har något fler metriska dimensioner, men framför allt fem nycklar i tum, vilket Bahco saknar helt. Bahcos nycklar känns dock mer gedigna och ergonomiska, så här blir det oavgjort.

Tuppfotsnycklar: Detta specialverktyg (ett slags öppen ringnyckelände som används på en del rörkopplingar) finns endast hos Bahcosatsen som tar hem en poäng.

Lednycklar: Biltemasatsen innehåller fyra metriska lednycklar, Bahcosatsen inga alls. En poäng till Biltema.

Räknar jag ihop det här får jag den slutliga poängställningen till 5-3 till Bahcos fördel. Men den siffran säger egentligen inte så mycket. Egentligen borde väl poängen viktas på något sätt, för räknar man så här får t ex Bahcos extra tändstiftshylsa lite väl stort genomslag.

På något sätt känns siffran ändå rätt. Jag skulle säga att Bahcos sats är bättre än Biltemas, men den är inte dubbelt så bra – trots att den är mer än dubbelt så dyr. Biltemasatsen är alltså mer prisvärd. Eller är den det?

Det beror helt på vad man ska ha verktygen till. Ett avseende där satserna knappt skiljer sig åt alls är vikten. Tillverkarna har på varsitt håll försökt komponera ett lämpligt urval av verktyg som väger drygt tio kilo (lådan måste ju gå att bära också). I Biltemas fall har det resulterat i en väldigt allsidig verktygsuppsättning – eller spretig, om man så vill. Bahcos verktyg är däremot väldigt ändamålsenliga till det som de är bra på, huvudsakligen metriska sexkantsskruvar. Min gissning är att Bahco har fört en mer ingående dialog med professionella användare kring vilka verktyg som faktiskt kommer till användning.

Om en vecka är det jul, apropå ingenting.

Letar du efter en fin julklapp till en tonåring som just skaffat sin första moped eller skrotbil, och som tycker att sådant här är kul men inte hunnit samla på sig så många verktyg? Köp Biltemasatsen! Hen kommer att bli jätteglad. Den innehåller nämligen de flesta verktyg man behöver, med fullt OK kvalitet till rimligt pris. Till och med om den där skrotbilen är en Plymouth Valiant duger Biltemas verktygssats, eftersom den innehåller fler verktyg i tum än många andra motsvarande verktygssatser.

Eller är julklappen till den snälla farbrorn som hjälper dig att byta olja på bilen? Han som lagar värmepumpen själv och kan plocka isär alla motorer och sätta ihop dem igen, och som huvudsakligen lever på Bullens pilsnerkorv och tillsammans med en gammal loppbiten katt? Då är det Bahcosatsen som gäller (ja, den är dyr, men farbrorn har redan sparat betydligt mer pengar åt dig i verkstadsräkningar när han lagat din bil gratis, snåljåp där). Men, säger du, har inte han redan en bra verktygssats? Det är inte säkert, för en äldre generation köper ogärna saker "i onödan". Och han är så skicklig att han klarar allt med sina hopplockade verktyg. Men han skulle absolut uppskatta gåvan. Bahco är dessutom ett gammalt fint kvalitetsmärke, och sådant gillar farbröder.

Ska du ha verktygen själv? Jag vet inte vilken av lådorna som passar dina behov bäst, men hoppas att mitt test har varit till något stöd för beslutet. Om du fortfarande inte kan bestämma dig, gör som jag: Köp båda två!

God Jul!

Bahco - Biltema, rond 5: Metriska hylsor

I förra inlägget konstaterade jag att Biltemas sats innehåller ett betydligt större urval av tumhylsor än Bahcos. Hur ligger det till med den saken vad gäller mm-hylsor?

Här har jag ansträngt mig till det yttersta för att få till en pedagogisk bild. Den översta raden innehåller hylsorna från Biltema, och de tre undre Bahcos hylsor med 1/4", 3/8" och 1/2" fyrkantsfäste, räknat uppifrån och ned. Hylsor i samma kolumn (lodräta rad) har samma nyckelvidd.

Man kan här se att båda satserna innehåller ungefär samma nyckelvidder. Biltemasatsen saknar dimensionerna 12 mm (återfinns dock bland långhylsorna) och 34 mm, men innehåller i gengäld fyra grova dimensioner som Bahcosatsen saknar. Ingen avgörande skillnad här.

Men Bahcos hylssortiment har en viktig egenskap som Biltemas saknar. Det har överlapp! Det betyder att samma nyckelvidd finns med flera storlekar på fyrkantsfäste. De vanliga dimensionerna 10-13 mm finns t o m med alla tre storlekarna. Fast vad spelar det för roll?

Nu är vi inne på en ibland förbisedd aspekt på hylsnyckelsatser. Man kan dra ungefär samma dimensioner med båda satserna. Ofta vill man dock dra med en så bastant hylsa som möjligt. Har man Biltemasatsen är man hänvisad till en kvartstumshylsa för 13 mm, men är det en hårt sittande mutter kan de verktygen vara i klenaste laget. Med Bahcosatsen kan man då angripa muttern med en rejäl halvtumshylsa – och har ändå de mindre hylsorna till hands när de behövs av utrymmesskäl. En annan fördel är att man kan hålla i en maskinskruv med den ena hylsan och skruva fast en mutter i samma dimension med den andra.

Det är sådant här som skiljer hemmamekarsatser från proffssatser. Kritik som jag har uppsnappat mot Biltemasatsen har snarare rört bristande (inget) överlapp i hylsserierna än kvaliteten hos hylsorna som sådana. Men det är förstås ett billigt sätt att få fram en hylsnyckelsats som stoltserar med ett stort antal nyckelvidder.

Om hylsornas utförande kan sägas att satserna är snarlika. Båda kör Round Corner/Dynamic Drive över hela linjen. Själv är jag lite mer förtjust i Bahcos ytfinish, men det är en smaksak.

Jag har fått en del frågor kring materialkvalitet i verktygssatserna, och jag får än så länge bli svaret skyldig där i brist på laboratorieutrustning (plus att jag inte riktigt känner för förstörande provning av en sprillans verktygssats). Hylsorna i båda satserna är gjorda i kromvanadiumstål, det är allt jag kan meddela i dagsläget.

Den här ronden vinner Bahco tveklöst, och har därmed utökat ledningen till 3-1.

Bahco - Biltema, rond 4: Tumhylsor

Även detta avsnitt av testserien kommer att behandla hylsor, närmare bestämt hylsor i tumdimensioner.

Både Biltema 10-120 och Bahco S138 innehåller tumhylsor. De två översta raderna hylsor på bilden kommer från den billiga Biltemasatsen och den undre raden från Bahcos dyra proffssats.

Ja. Jo, så är det. Biltema skickar med 23 hylsor och Bahco 9. Biltema täcker de flesta nyckelvidder från pyttesmå upp till drygt en tum, medan Bahco börjar på 3/8" (ca 10 mm) och slutar på 1 3/16". Och på vägen har Bahco hoppat över 5/8", troligen därför att den till nöds kan ersättas med 16 mm, som också ingår i satsen.

Kvalitetsmässigt då? Biltemas hylsor är blandad kompott. De större hylsorna är tolvkantshylsor, medan kvartstumshylsorna har Round Corner-profil för att förhindra runddragning. Alla Bahco-hylsorna har motsvarande finess, kallad Dynamic Drive. Och Bahcos hylsor är stadiga grejor – alla hylsorna har halvtumsfäste, till och med den minsta. Den lär stå pall.

Men det räcker inte. En hylsa kan ha hur mycket Dynamic Drive-profil som helst, men det är till föga nytta när dimensionen man söker inte finns. Det här var helt enkelt inte Bahcos starka gren. Hylsorna räcker kanske för en mekaniker som ibland stöter på en enstaka bult i tumdimension. Den som har en amerikansk bil eller motorcykel kommer däremot att finna verktygssatsens innehåll otillräckligt.

Genom sitt större sortiment av dimensioner vinner Biltema för första gången ronden. Det står nu 2-1 till Bahco!

Bahco - Biltema, rond 3: Långa hylsor

I maratontestet av Bahcos och Biltemas verktygssatser har turen nu kommit till hylsorna.

Båda satserna innehåller ett sortiment av metriska långa hylsor. Detta är en förlängd variant av vanliga sexkantshylsor, som används för muttrar med långt utstickande skruv.

Hylsorna i den övre raden kommer från Bahcos verktygssats S138 och de undre från Biltema 10-120. Ser de lika ut? Ja, och det är de också. Båda satserna innehåller tio hylsor. Nyckelvidderna är alla hela millimeter från 4 mm till 13 mm. Alla hylsor har 1/4" fyrkantsfäste.

Och likheterna slutar inte där. Hylsornas längd är samma i båda satserna, liksom ytterdiametern. Man kan nästan tro att de kommer från samma tillverkare – och så kan mycket väl vara fallet. Många verktyg tillverkas idag på beställning av stora tillverkare och säljs under olika namn.

Biltemas hylsor har något annorlunda finish, med halva hylsan blankpolerad där Bahcos i sin helhet är sidenmatt. Men den enda praktiska skillnad jag möjligen kan se är att Bahco har smalnat av de större hylsorna (9 mm och uppåt) i fyrkantsänden, till skillnad från Biltemas helt raka hylsor. Det kanske finns något läge där Bahcos lösning ger bättre åtkomlighet, men jag har svårt att se någon sådan situation framför mig.

Därför slutar den här ronden oavgjort, och ställningen är fortfarande 2-0 till Bahco.

Bahco - Biltema, rond 2: Spärrskaft

Efter en jämförelse av de två verktygssatsernas förvaringslådor är det nu dags att skärskåda innehållet. Först ut är spärrskaften.

Lådorna innehåller tre spärrskaft vardera, med 1/4", 3/8" respektive 1/2" fyrkantsfäste. Alla spärrskaften har quick release-funktion. Så långt är allt lika.

Spärrskaften är dock hel olika uppbyggda. Biltemas spärrskaft (till vänster i bild) består av ett slags ramkonstruktion i glasfiberarmerad plast, täckt med en plåt på varje sida. De har 44 tänders spärrsystem.

Bahcos spärrskaft har en stomme helt i metall med orange, gummiklätt grepp. Spärrsystemet har här 60 tänder.

Sammantaget leder detta till att Bahcos spärrskaft får en mindre omtagsvinkel. Den teoretiska omtagsvinkeln är 6° mot Biltemaskaftens 8,18°. Tack vare Bahcos smäckrare konstruktion blir skillnaden dock större, och det spärrskaftet klarar sig med mindre svängrum än Biltemas verktyg som bygger mer i sidled.

Bahcos spärrskaft ligger bättre i handen - åtminstone i min hand - än Biltemas. Mekanismen verkar dessutom vara ordentligt infettad från fabrik, något som inte var fallet med Biltemas produkt.

Även denna rond vinns solklart av Bahco, och ställningen är alltså 2-0!

Bahco - Biltema, rond 1: Förvaringslådor

Nu drar giganternas kamp igång. Jag utlovade ju en jämförelse mellan verktygssatserna Bahco S138 och Biltema 10-120 på olika punkter, och här kommer första ronden.

Det första testet blir av man först får se när man förväntansfullt öppnar sin nyinköpta verktygssats: Förvaringslådan!

Den blå lådan i bild innehåller Biltemasatsen och den orange Bahcosatsen. Det är färgteman som går igen i många av företagens produkter.

Biltemas låda består av ett stycke formgjuten plast. Gångjärnen är alltså en plastremsa som viks fram och tillbaka, och lådan låses med fyra snäppen. Det här är en konstruktion som inte kommer att hålla i all evighet. Det är också lite bökigt att ta loss och sätta tillbaka PU-nycklar i lådans lock. En billig lösning, som snarast är ett mellanting mellan förpackning och förvaringslåda.

Bahcos låda är också gjord av plast, men avgjort mer påkostad. Gångjärnen nederst i bild är i metall, liksom snäpplåsen som fungerar ungefär som resväskelås. Bärhandtaget är gummiklätt för bättre ergonomi (lådorna är tunga, drygt tio kilo styck). Här talar vi mer om en fullgod verktygsväska, bra för t ex en montör på resande fot som vill förvara verktygen i servicebilen och släpa runt på dem.

Det var väl ungefär vad man kunde förvänta sig. Biltemasatsen är inte ens hälften så dyr, och någonstans måste man då spara pengar. Det behöver inte vara ett problem. Om man ändå tänker förvara satsens innehåll i verktygsskåp i garaget, gör det inget att lådan är plastig.

Men med sin robusta låda vinner Bahco första ronden på knock-out. Här får man vad man betalar för.

Alltid vara värst

Tomten kom tidigt i år. Eller ja, jag fick hjälpa honom på traven lite.

Idag hade Clas Ohlson klubbdag. Det innebar att medlemmar i deras kundklubb fick 15 % rabatt på valfria artiklar - antagligen i syfte att sätta lite fart på julhandeln. Då tog jag förstås tillfället i akt att köpa något dyrt (15 % på ett högt pris blir ju fler kronor än på ett lågt).

Prylkedjan säljer nämligen hylsnyckelsatser från Bahco. För närvarande har de t ex rabatt på den här satsen med 91 delar - 600 spänn billigare fram till juldan! Exklusiv också, säljs bara hos Clas Ohlson (undrar varför ingen annan säljer den?) där den brukar reas lite då och då.

Men det var inte den jag ville ha. Det var Bahco S138 - svindyr, 2999 spänn. Och den brukar aldrig säljas på rea. Anledningen är förståelig. Vill man ha den så vill man ha den och köper den ändå. Det är nämligen ungefär så här bra verktygssatser man kan hitta i butiker som vänder sig till konsumenter. Vill man ha ännu vassare grejor får man vända sig till yrkesbutiker som helst säljer mot faktura till proffs. Jula sålde Kamasa Tools ett tag, men just nu är det här det man kan hitta av top-of-the-line på shoppingrundan. Även om Taiwan har blivit det nya Enköping, ingår Bahco i samma koncern som det ansedda USA-fabrikatet Snap-On och är fortfarande kända för bra verktyg.

Det var till och med så pass att Bahco S138 var beställningsvara i alla Stockholmsbutiker, och rabatten gällde bara idag. Men den skulle enligt Internet finnas i Vällingby. Mycket riktigt fanns det en hylsnyckelsats på lagret. Nu finns det noll, för den lade jag vantarna på:

Så nu har jag för det facila priset av 2549 kr köpt vad som förhoppningsvis är en riktig proffssats. I och för sig äger jag redan Biltemas verktygssats 10-120, som har ett liknande innehåll. Fast den kostar i dagsläget knappt hälften - 1299 kr - och borde därför bara vara hälften så bra. Eller?

För den här verktygssatsen kommer inte bara att användas till att dra skruv. Jag tänkte nämligen i några blogginlägg framöver jämföra de två verktygssatserna. Vinner den blå eller den orange lådan? Får man vad man betalar för? Bör man köpa Biltema eller Bahco? Eller kanske båda två? Frågorna är många - svaren är än så länge inte definitiva.

Dagens verktyg: Luftpåfyllare

Längtar du till Halloween? Med dagens verktyg är det pumpatajm när du vill!

Luftpåfyllaren används för att kontrollera lufttrycket och vid behov fylla på luft i däck. Den kräver tillgång till tryckluft.

Handhavandet är enkelt. Man ansluter den korta slangen i bild till ett tryckluftsuttag. Den långa slangen fäster man på däckventilen. Ringtrycket avläses sedan på manometern. I regel vill man fylla på luft, vilket görs genom att hålla in det svarta handtaget till vänster. Sedan släpper man handtaget och läser av manometern på nytt. Om det blev lite för mycket, eller om man av någon annan anledning vill minska ringtrycket, görs detta genom att trycka på den lilla mässingsknappen.

Varför ska man ha en luftpåfyllare? Tja, det är praktiskt. Man slipper åka till macken och kolla ringtrycket. Men det är normalt sett ingen idé att köpa en tryckluftskompressor bara för att pumpa däck. Luftpåfyllaren är snarare en bra komplettering till en befintlig tryckluftsanläggning (den är inte dyr i sig, de kostar från ca 100 kr och uppåt). För de flesta duger mackarnas luftpåfyllare alldeles utmärkt. Många har redan skrivit grötmyndiga spaltmeter om hur mycket bensin man sparar genom att ha välpumpade däck, så det tänker jag inte göra här.

Luftpåfyllaren på bilden är tillverkad i Frankrike och av fabrikatet Michelin. Den har två skalor; en i bar och en i psi. Värt att nämna är att man i de här sammanhangen alltid talar om övertryck (även kallat manometertryck) och inte absoluttryck. Rekommenderade däcktryck anges dock också i form av övertryck, så det är inget man behöver bekymra sig över. Men observera att lufttrycken gäller kalla däck! Luft expanderar när den blir varm, så om man mäter däcktrycket på macken efter att ha kört en längre sträcka kommer manometern att visa för mycket. Kanske läge att investera i en kompressor och en luftpåfyllare i alla fall?

Bilmekaniker talar förresten ofta om "kilo" när det gäller tryck. Det är inte heller några konstigheter. Ett kilo (egentligen kilopond per kvadratcentimeter) och en bar är nämligen lika mycket. Sådant här kan sätta myror i huvudet på oss som har gått för länge i plugget och lärt oss att tryck ska anges i SI-enheten pascal, men det är bara att acceptera att det finns femtioelva andra måttenheter för tryck – och i regel är det någon av dessa som används.

Hur allting började

Den här bloggens namn kanske har gett upphov till en del spekulationer hos läsekretsen. Bor jag i ett pannrum? Nej. Mekar jag i ett pannrum? Nej, i ett garage. I två olika garage, faktiskt. Dock har vissa personer antytt att jag mer eller mindre bor i garaget. Och en kompis har faktiskt sitt mekargarage i en gammal panncentral, så den gissningen var inte så långsökt. Men förklaringen är en helt annan.

När jag var liten grabb tillbringade jag varje sommar några veckor hos farfar i Väderstad. Det var den bästa biten av sommarlovet. Jag badade i Rinnasjön, cyklade cross med killarna i farfars kvarter och såg riktiga hästar och kor. För att inte tala om skördetröskor och traktorer. Och solen sken jämt.

Nej, det gjorde den inte. Till och med i nostalgins technicolorljus är svensk sommar ibland ganska regnig. Men det gjorde inte så mycket, för farfars egnahemsvilla hade ett pannrum i källaren. Där fanns en hel del verktyg, eftersom min farfar var byggnadssnickare och således en händig man. I det pannrummet snickrade jag under årens lopp ihop en hel del grejer.

Kurt Hall (1915-1993). Farfar och innehavare av ett pannrum.

När sommaren led mot sitt slut återvände jag hem till Västerås, solbränd och med utpräglad östgötsk dialekt. Och det kändes som om något fattades. Sol, bad, sommarlov – och ett pannrum. Det närmaste man kom när plugget väl hade börjat igen var läroplansenligt smörknivstäljande i träslöjden, men det var liksom inte samma grej.

Istället skapade jag med tiden mitt eget pannrum.

Eller, rättare sagt, mina egna pannrum. För det har funnits flera. Cykelkällaren där vi skruvade med mopeder på högstadiet. En snötäckt parkering på Gideonsberg där jag bytte luftfilter på min första bil. En laboratorieverkstad på KTH där jag en mörk novemberkväll göt en snapsbägare i tenn med mina initialer i botten. Samt, förstås, rummet bakom pannan – även det ett rum för kreativitet.

Men det var i Väderstad som allting en gång började. När jag startade den här bloggen funderade jag länge och väl över vad den skulle heta. Först då såg jag den röda tråden från farfars pannrum, via mopederna, skrotbilarna och KTH, till de färdigheter jag besitter idag och det virtuella pannrum som bloggen kan sägas utgöra. Som en liten hyllning till min farfar döpte jag därför bloggen till – Calles pannrum!

Dagens tips: Sy ett verktygsfodral till

Häromåret skjutsade jag en kompis till Biltema. Där handlade han en hylsnyckelsats med hylsor i millimeter och tum. Men kompisen mekar nästan bara med europeiska bilar, utom när han är assisterande mekaniker i mitt garage. Så eftersom han är så snäll, fick jag tumhylsorna som tack för skjutsen!

Sexkantshylsorna förvarar jag i bakluckelådan. De har 1/4" och 3/8" fyrkantsfäste och är därför ett perfekt komplement till farfars gamla metriska hylsnyckelsats, eftersom de täcker nästan alla dimensioner upp till 3/4".

Snart märkte jag dock att det är opraktiskt att låta sjutton hylsor skramla runt lösa i en verktygslåda. Det tar en bra stund att leta reda på rätt dimension. Så hur skulle jag förvara dem - i en liten påse kanske? Nej, problemet skulle kvarstå. Borra hål i en träbit? Nej, jag hade inte rätt hålborrar. Hmm...

Fram med symaskinen! Jag hade ju redan sytt ett fodral för PU-nycklar, och det var kul och blev bra. Alltså klippte jag benen av ett par utslitna jeans och fick på så sätt både ett par sommarslapparshorts och material till ett verktygsfodral:

Konstruktionen är enkel: En rektangulär bit med fållade kanter till baksidan och två likadana, men smalare, remsor till fickorna. Efter att ha sytt ihop dem sydde jag väggar för att avdela en ficka för varje hylsa.

När man lagt hylsorna i sina fickor - lämpligen i storleksordning - viks fodralet på mitten och ryms i verktygslådans sidofack. Skrammelfritt och tympligt.

Den drivne skräddaren syr förstås olika stora fack för hylsorna, syr i ett blixtlås och broderar nyckelvidderna på fodralet, men jag har aldrig trott på att överarbeta saker och ting.

Garagelådan

Hur förvarar man verktyg i garaget? Det finns flera sätt. Skrymmande verktyg som pallbockar och garagedomkrafter brukar förvaras direkt på golvet. Mindre handverktyg kräver dock någon form av mer organiserad verktygsförvaring för att inte komma bort eller med tiden hamna huller om buller.

Det finns två huvudsakliga principlösningar. Den ena är verktygstavlan, som går ut på att verktygen hängs upp med krokar på väggen. Fördelarna är bra överblick, att verktygen är lätt åtkomliga och att förvaringen inte tar så mycket plats på djupet. Lösningens baksida är att den är ganska dammsamlande. Dessutom är det tidsödande att organisera om alla krokar när man kompletterar med nya verktyg.

Den andra lösningen är verktygsskåp, plåtskåp på hjul som innehåller utdragslådor ungefär som en hurts. De ger inte samma överblick som verktygstavlor, men erbjuder en mer flexibel förvaringslösning där verktygen är skyddade från damm. Det går dessutom att flytta verktygsskåpet till den plats i garaget där man arbetar.

Jag har sett garage som tillämpar båda lösningarna. Ofta kombineras de, framför allt i lite större garage. Det är svårt att säga att den ena är överlägsen den andra. En VW-mekaniker i bekantskapskretsen är en stor vän av verktygsskåp, men lite udda och större verktyg förvarar han på tavlor. Mekargaraget där jag håller till ibland kör däremot med verktygstavlor nästan rakt av. Man får helt enkelt prova sig fram till vad som passar bäst.

Hur gör jag själv? Ännu har jag inte drabbats av det angenäma problemet att få brist på plats för mina verktyg. En del hylsnyckelsatser går ganska bra att förvara i originalförpackningen.

Udda hylsor, lednycklar m m bor däremot i den här dekaltrimmade verktygslådan. Den är större än bakluckelådan och platsar därför bra i garaget, där den inte behöver flyttas runt så mycket. Eftersom den är indelad i fack kan jag förvara 1/4", 3/8" och 1/2" var för sig. Man kan kalla den för ett verktygsskåp i miniatyrformat. En tänkbar förbättring vore att lägga skumgummimattor i botten av facken, något som är vanligt i verktygsskåp för att verktygen inte ska skramla runt i lådorna.

Hur förvarar du dina verktyg?

Raggarkaviar

En klassiker bland bilvårdsmedel är Autosol. Denna mångsidiga produkt används för att få matt metall blankare. Autosol är även populärt bland båtfolk, eftersom den går att använda till att putsa bort märken av fendrar och skor från plastskrov. Ett annat rekommenderat användningsområde är att få bort inbrända rester från induktionshällar, men eftersom jag har gasspis vet jag inte hur bra putsmedlet är till det ändamålet.

Det jag mest använder Autosol till är att putsa rostfritt stål, aluminium och krom. Värt att tänka på är att produkten innehåller slipmedel, men ett ganska "snällt" sådant. Därför går den även att använda till att blanka upp plastdetaljer som blivit matta, till exempel bakljusglas.

Handhavandet är enkelt: Stryk på ett tunt lager Autosol och putsa med en mjuk trasa (en gammal T-shirt är perfekt). Färdigt!

En sådan tub som ligger och speglar sig på luftrenarburken i bild kostar runt femtiolappen och säljs på välsorterade mackar och verktygsaffärer.

Dagens verktyg: Symaskin

Dagens verktyg ligger egentligen lite utanför bloggens huvudspår. Men även inom verkstads- och garagesfären har symaskinen sin givna plats, till exempel när man ska sy verktygsfodral.

Häromåret fick jag överta min mammas symaskin - en konsekvens av att hon i sin tur hade fått ärva min mormors symaskin, som för övrigt är ett mekaniskt underverk med tiotals förprogrammerade mönstersömmar (inget datorfusk, bara intrikata kammekanismer).

Mamma köpte den här symaskinen i början av 70-talet - begagnad. Det är en Husqvarna från mitten av 50-talet. Maskinen har alla grundläggande funktioner; fram, back, zig-zag- och raksöm samt inställbar stygnbredd och -längd. Det är vad jag behöver, varken mer eller mindre.

Och här snackar vi kvalitet! Mamma har sytt en hel del grejer på den här maskinen under en 40-årsperiod, bland annat en komplett soffklädsel. Knappt något mekaniskt fel har uppstått på symaskinen under denna tid. Det första som hände mig när jag kopplade in maskinen var dock att radiostörningsskyddet kortslöts i ett litet rökmoln, vilket jag resolut löste genom att demontera sagda kondensator och sy vidare. Då fick jag även tillfälle att skärskåda maskinens innanmäte, och kan intyga att det sitter rejäla doningar där också. Motorn är givetvis också svensktillverkad (av Electrolux). Och mekaniken - den genomsyras av precision och robusthet i ett. Det märks att det är en vapentillverkare som har varit framme här. Jag vet inte vad den här maskinen kan ha kostat när den var ny, men det skulle inte förvåna mig om det handlade om 10 000-20 000 kr i dagens penningvärde. Grejer var tvärtemot vad många tror inte billigare förr, men de var ofta mer gedigna.

För det här är en kvalitetsprodukt i en klass som helt enkelt inte går att få tag på nytillverkad. Höljet och alla rörliga delar är helt i metall, och alla reglage i bakelit. Om du inte har turen att komma över en sådan här symaskin går det att köpa billiga nytillverkade motsvarigheter. IKEA säljer till exempel symaskinen SY för 699 kr. Den har 13 stygnmönster och lär vara förvånansvärt bra trots det låga priset. Men den är gjord av plast och i Kina, ser ut som ett skämt och kommer inte att hålla i 60 år.

Ett roligt kuriosum är att den här Husqvarna-symaskinen är formgiven av Sixten Sason, industridesignern bakom alla Saabs bilmodeller från starten ända fram till Saab 99.

Dagens tips: Hitta chassinumret

I fjol skulle jag besikta min gamla amerikanare. Jag fick då en fråga som jag tidigare inte har fått: "Var sitter chassinumret?"

Jag pekade hjälpsamt på en fabriksmonterad skylt i vindrutan, men det räckte inte. Inte heller en nitad plåt i bagagerummet var tillfyllest - nej, här skulle det vara ett stansat chassinummer. Det hela slutade med att besiktningsmannen och jag gick in på kontoret och bläddrade i en pärm, där vi hittade ett blad daterat 1978 i vilket alla kontrollpunkter på en Ford Mustang av 1973 års modell fanns nedtecknade. Efter att ha funnit upplysningen "Chassinummerplacering: Vindruta" var saken ur världen.

Vad som har hänt är att Sveriges fordonsbyråkrati har slagit till. Det har hänt förr, och kommer säkerligen att hända igen. Det har nämligen gått ut ett direktiv från Swedac (den myndighet som ackrediterar besiktningsföretag) om att bilars chassinummer ska kontrolleras noggrannare. Egentligen är inte det här någon ny bestämmelse, utan en skärpt kontroll av att en redan befintlig regel följs.

Vad är det då som gäller? Jo, i Sverige ska alla bilar av 1969 års modell och senare ha chassinumret instansat i karossen ifall de har självbärande kaross. Rambyggda bilar ska ha numret instansat i ramen. För bilar av 1968 års modell och tidigare räcker det med en fastnitad chassinummerskylt.

Problemet som har uppstått har främst drabbat amerikanare. I USA räknas, eller räknades åtminstone förr, VIN-plåten i vindrutan som bilens "riktiga" chassinummer. I Sverige har man fått stansa in numret vid import, något som inte alltid har gjorts. Och även om det har gjorts, kan det vara svårt att hitta. Det är inte ens säkert att det finns kvar.

På webbforum o dyl har jag förstått att det här problemet har drabbat fler än jag. En del jänkebilsägare har fått ett föreläggande om begränsad registreringsbesiktning, inför vilken chassinumret har stansats in. Egentligen skulle inte min bil ha blivit godkänd, men jag klarade mig genom en kombination av röta, envishet och välsmord käft - i alla fall den gången.

Jag insåg emellertid att frånvaron av instansat chassinummer skulle kunna leda till problem vid framtida besiktningar. Så jag beslöt mig för att leta reda på om det fanns, och i så fall var.

Var ska man leta efter chassinumret? Enligt bestämmelserna ska det vara instansat i en karossdel som inte utan svårighet kan bytas ut. Det utesluter dörrar, framflyglar och annat som går att skruva loss. Men det finns fortfarande mycket plåt att leta på. I bagageutrymmets golv verkade det kunna ha stansats in, enligt information som jag hittade på nätet. Nej, inga nuffror där.

Vilket nummer ska man leta efter? Hela chassinumret, alltså det som står på registreringsbeviset och är inpräglat i bilens registreringsskyltar. Cirka 5-8 mm höga siffror och bokstäver. På vissa bilar finns det partiella, dolda chassinummer från fabrik, men de är egentligen inte tillräckliga.

Jag hade egentligen gett upp letandet när min blick - i ett helt annat ärende - föll på vänster stötdämpartorn. Var det en repa? Nej, en etta! Och där var en sjua! Där satt chassinumret, nästan helt dolt av tjocka lager färg.

För att chassinumret skulle synas tydligare beslöt jag mig för att ta bort färgen. Det var inte läge att använda smärgelduk eller sliptrissa här. Färgen skulle bort, men numret skulle vara kvar. Jag maskerade därför kring numret med kraftig tejp och började bearbeta färgen med en skotterondell, eller vad garagepolaren nu kallade den, i borrmaskin. Jag tror att en likadan är t ex Biltemas motsvarighet med art. nr. 19-334 - den ser i alla fall likadan ut på bild. Den tar bort färg, men inte metall. Siffrorna är nämligen inte särskilt djupt instansade. Det är svårt att stansa för hand i stålplåt.

Till slut hade jag skrubbat fram ren metall kring alla siffrorna, men ville förstås inte att de skulle vara utsatta för väder och vind. Så jag maskerade kring en lite större ruta med maskeringstejp och skyddspapper, varefter jag täckte numret med ett tunt lager halvmatt svart sprayfärg, typ Plasticote:

Just det här stället förekommer på fler Mustanger från 1971-73, så om man har en sådan kan det vara idé att börja leta där. Annars får man "tänka plåt": Var kunde mekanikern med stansarna hamra i något så när tjock plåt, alternativt få in ett mothåll under tunnare plåt, och ha utrymme att svinga sin hammare?

Slutet gott, allting gott. Men ibland är det nästan jobbigare med motsträvig byråkrati än med hårt fastrostade muttrar!

Dagens verktyg: Magnetskål

I hemkunskapen ingick lite grundläggande ekonomi av Hej konsument-karaktär. Där fick man bland annat lära sig att undvika s k impulsköp.

Detta råd bör dock inte följas till punkt och pricka. När jag häromveckan besökte Biltema i syfte att köpa kabelskor gjorde jag nämligen även ett impulsköp: En magnetskål (art. nr. 19-3731) för 49:90 kr. Och jag fattar inte hur jag har klarat mig utan detta praktiska garagetillbehör.

När man sysslar med bilreparationer skruvar man loss muttrar, skruvar och annat småplock. För att inte tappa bort dem brukar jag lägga grejerna i en burk som jag ställer på golvet. Efter en stund råkar jag sparka omkull burken och får leta muttrar över garagegolvet innan mekandet kan fortskrida.

En magnetskål eliminerar det irritationsmomentet. Den består av en rostfri skål med en stark magnet i botten. Magneten är gummiklädd, så att den kan fästas på en målad yta utan att repa lacken. Lösa komponenter och mindre verktyg som blocknycklar lägger man sedan i skålen varvid de hålls fast av magneten.

Magnetskålen har förstås en viktig inbyggd begränsning: Den kan bara hålla fast saker som fastnar på en magnet, alltså järn och stål. Om man fäster den på en lodrät yta som radiatorn på bild, kan den alltså inte härbärgera kopparbrickor, plastbussningar eller rostfri skruv.

Rostfri skruv? Ja, du läste rätt. Rostfritt stål har egenheten att inte fastna på en magnet. Det är för övrigt så jag brukar kolla om stål är rostfritt eller ej. Prova med en kylskåpsmagnet på diskbänken så får du se!

Men om man fäster magnetskålen på en uppåtvänd yta fungerar den förstås även som en vanlig skål, där omagnetiska föremål kan ligga kvar med gravitationens hjälp. Håll den bara på avstånd från plånboken, för annars är det nog ajöss med magnetremsan på kreditkortet!

Dagens verktyg: Batteritestare

En del verktyg är väldigt enkelt uppbyggda men samtidigt mångsidiga. Det är främst äldre mätinstrument från före digitaliseringens tidevarv som har den coolhetsfaktorn.

Det här är en sådan pjäs som låg i kompisarnas mekargarage: En batteritestare!

"Men vad nu då?" tänker du som har hängt med lite på bloggen. "Testa batterier? Det gör man ju med en multimeter - behövs det en grej till?"

Japp. En multimeter visar bara batteriets obelastade spänning, vilket i och för sig säger en hel del. Men det här instrumentet är strået vassare - det är en belastningsprovare!

Bilbatterier har nämligen två viktiga storheter; kapacitet som mäts i amperetimmar (Ah) och kallstartsström. Den senare mäts i CCA (Cold Cranking Amperes) och är ett mått på batteriets förmåga att avge en stor ström till startmotorn i sträng kyla. CCA kan mätas indirekt genom att mäta spänningen över batteriet under belastning, och det är vad det här instrumentet gör.

Batteritestaren består av en voltmeter parallellkopplad med en motståndstråd. Man ansluter de två krokodilklämmorna till respektive batteripol. Bilmotorn och strömförbrukare i bilen ska då vara avstängda. Därefter håller man vippströmbrytaren till vänster sluten under ca 10 sekunder. Då kommer en mycket stor ström att flöda genom motståndstråden. Det är anledningen till att instrumentet är så skrymmande - det fungerar i princip som en brödrost och avger rätt mycket värme. Visaren bör då stå i skalans gröna fält och inte falla tillbaka nämnvärt. Ju längre åt höger, desto bättre CCA. Det gula fältet indikerar att batteriet måste laddas, och står visaren på det röda fältet till vänster tycker mätaren att det är dags att kasta batteriet och köpa ett nytt.

Instrumentet har ytterligare en funktion. Genom att mäta över batteriet med motorn igång utan att koppla in belastningsmotståndet kan man se om generatorn laddar för lite, lagom eller för mycket. Batteritestaren fungerar då som en vanlig voltmeter.

Batteritestaren går att använda till batterier med 6 V eller 12 V spänning (väljs med omkopplaren till höger). De allra flesta bilar har 12 V-system, men på veteranbilar från 60-talet och tidigare förekommer 6 V.

Den här batteritestaren kan väl vara från 70- eller 80-talet. Den är tillverkad i USA och känns väldigt robust. Idag finns digitala motsvarigheter, men den här typen av analoga instrument tillverkas fortfarande. Biltema säljer en snarlik batteritestare (art. nr. 15-1370) för 299 kr.

Dagens verktyg: MIG/MAG-svets

Svetsning innebär att foga samman metall genom att metallen smälts, i regel med tillsats av ytterligare material. Detta skiljer svetsning från lödning, där inte grundmaterialet, utan endast tillsatsmaterialet, smälts.

Det finns många svetsmetoder, men den som oftast används i hobbysammanhang - och en hel del professionellt - är MIG/MAG-svetsning. Förkortningarna står för Metal Inert Gas respektive Metal Active Gas.

Svetsmetoden bygger på att en elektrisk ljusbåge bildas mellan svetselektroden (tillsatsmaterialet) och grundmaterialet. För att skydda fogen från oönskad oxidering tillförs skyddsgas, vanligtvis en blandning av argon och koldioxid. Metoden ska inte förväxlas med acetylengassvetsning, där metallen smälts med brinnande gas.

Svetsaggregatet på bilden är av det svenska fabrikatet ESAB. Det innehåller en transformator och en likriktare som omformar nätspänningen på 400 V trefas växelström till något tiotal volt likström. Omvänt transformeras strömstyrkan upp - ja, strömmen blir så stark att den kan smälta stål! Vidare innehåller svetsen ett trådmatningsverk som matar fram elektroden - en knappt millimetertjock ståltråd - från en rulle. Gasflaskan med manometer innehåller skyddsgas. Tråden och skyddgasen matas fram genom slangpaketet, som avslutas med ett munstycke med en "avtryckare". Från svetsaggregatet går även en återledare, en kabel med krokodilklämma som fästs i grundmaterialet för att sluta strömkretsen.

Varför är en MIG/MAG-svets bra att ha? Jo, det är en väldigt mångsidig svetsmetod. Den klarar stålplåt upp till ett par centimeters tjocklek. Vad viktigare är: Den klarar att svetsa i mycket tunn plåt, något som faktiskt är betydligt svårare. Svetsmetoden värmer plåten mycket lokalt, och man kan därför svetsa tunn karosseriplåt (0,8 mm) utan att den slår sig.

Det går att skriva hela böcker om svetsning, något som andra redan har gjort. En bok som jag kan rekommendera är "MIG/MAG-svetsning i bilplåt" av Thomas Jansson. Den tar upp grunderna i svetsning, vanliga nybörjarmisstag och en del praktiska exempel. Boken säljs på t ex Jula för ca 120 kr.

Men är det inte hemskt svårt att svetsa? Nej, egentligen inte. Att få ett par plåtbitar att sitta ihop lär man sig på en kvart. Vägen därifrån till att bli en skicklig svetsare är dock lång och snårig, och själv har jag nätt och jämt börjat vandra den. Om du har tillgång till en MIG/MAG-svets är det absolut värt mödan. Men bygg ett par skrotskulpturer eller TV-stativ innan du ger dig på finbilen!

Dagens tips: Byte av cykelpedaler

Våren är här! Därför tog jag fram min cykel för en tur i det fina vädret. Det bar sig dock inte bättre än att jag lyckades trampa av en pedal och fick leda hem cykeln ända från Enskede.

Jag konstaterade att pedalens gängade axeltapp hade gått av inne i veven. Det här skulle inte bli lätt.

Nåväl, solen sken och det var bara att sätta sig utanför garaget och börja meka. Som en liten uppvärmning började jag med att demontera den oskadade pedalen - pedaler säljs parvis, så den skulle också bort. Visste du förresten att pedalerna på en cykel är olika? Höger pedal är högergängad och den vänstra är vänstergängad, för att de inte ska skruvas ut när man trampar. Utan den kunskapen förvandlas ett pedalbyte från svårt till omöjligt - pedalerna sitter hårt nog även om man försöker skruva åt rätt håll.

Ja, pedalen satt hårt. Genom att spraya på WD-40 och angripa den med 15 mm-nyckel och gummiklubba lyckades jag med viss möda skruva loss den. Halva jobbet klart, åtminstone i teorin.

Sedan var det dags för den avbrutna pedalen. Som man kan se på bilden gick det inte att komma åt resterna av axeln med något gripande verktyg. Min plan var därför att borra hål i bulten för att därefter slå ur resterna med en dorn (det kan tilläggas att skyddsglasögon starkt rekommenderas vid den här typen av arbeten).

Efter att ha brutit av tre billiga skräpborrar i det uppenbarligen mycket hårda materialet förflyttade jag mig själv och cykeln till polarnas mera välutrustade mekargarage. Erfaren Mekaniker 1 rådde mig där att svetsa på en mutter för att med hjälp av denna skruva loss bulten.

Sagt och gjort. Jag är en ganska oerfaren svetsare, men lyckades få dit en liten mutter. När jag försökte vrida loss den med hjälp av en rörtång lyckades jag, i så måtto att jag vred loss muttern och min svetsfog.

Därför återgick jag till borr-metoden. Till slut lyckades jag få till ett genomgående hål. Nu gjorde jag något riktigt dumt. Jag försökte dra loss bulten med en grispitt. Det rumsrena namnet för detta verktyg är skruvutdragare, ett slags vänstergängad konisk skruv. Verktyget gick av och dess härdade spets satt bergfast kvar i hålet (tydligen inte helt ovanligt). Efter att ha borrat fler hål och rymma upp dem med en liten rundfil lyckades jag slå ur resterna av grispitten. Och jag hade faktiskt fått bort en del material från bulten också.

Nu dök Erfaren Mekaniker 2 upp i garaget, och vi fäste veven med vidhängande cykel i ett skruvstäd för att kunna angripa problemet med mer kraft. Jodå, dammade man på med dorn och slägga lossnade det lite flisor! Framsteg!

Vi upptäckte dock att en spricka började utbreda sig tvärsöver veven. Nu tyckte jag att det var läge att lägga ner projektet och skriva av cykeln - eller åtminstone veven - med tanke på att jobbet började tära både på mitt tålamod och mekargaragets verktygsbestånd. Och jag funderade ändå på att köpa en sportigare hoj... Erfaren Mekaniker 2 var dock av åsikten att det nu handlade om principer - det var liksom en kamp mot elementen, och då kan man inte låta elementen vinna, eller hur? - varpå han raskt svetsade ihop veven igen och angrep återstoden av bulten med ett urkapat bågfilsblad. Godset slet snabbt på bladet, men nu var vi nästan nere i gängorna! Pang, pang, pang, så slog vi ur resterna av bulten med en dorn.

Nu var det bara att köpa nya pedaler och skruva dit! Pedaler finns med två diametrar på den gängade axeltappen; 9/16" (vanligt på mountainbike) och 1/2" (äldre standardcyklar som den här). Monteringen av den ena pedalen gick ganska lätt, eftersom jag smorde gängorna med kopparpasta. Den andra pedalen - den vars företrädare hade gått av -var lite marigare att få dit, eftersom vi hade misshandlat gängorna en del. Men det gick det också, genom att skruva pedalen fram och åter när det började gå riktigt trögt.

Slutet gott, allting gott. Erfaren Mekaniker 1 vidhåller dock att det lättaste sättet hade varit att svetsa på en mutter, förutsatt att man svetsar ordentligt. Jag säger inte emot honom.

Dagens verktyg: Insexnyckel 7 mm

Tidigare skrev jag ett inlägg om insexnycklar, men dagens verktyg är lite speciellt och förtjänar därför ett eget kapitel.

7 mm är en dimension som ofta saknas i insexnyckelsatser. Men det finns ett arbete som kräver detta verktyg. När man ska byta bromsbelägg på bilar kan det vara nyckeln till framgång!

Skivbromsar med glidande enkelkolvsok har nämligen två pinnar (egentligen ett slags skruvar) som oket glider på. För att lossa dessa behövs ofta en 7 mm insexnyckel. Jag vet faktiskt inte varför tillverkaren har valt denna udda dimension. Det kan vara av konstruktionstekniska skäl, men min gissning är att någon har varit av åsikten att bromsar är svåra grejer som hemmamekare ska hålla sig borta från och överlåta åt bilverkstäder att byta bromsbelägg. Alltså har man gjort det lite bökigare genom att använda en dimension som inte finns i var mans verktygslåda, ungefär som alla irriterande "tamper proof"-skruvar som nya grejer är nedlusade med.

Det är dock inte särskilt svårt att byta bromsbelägg. Jag gjorde det faktiskt själv alldeles nyss. Men man behöver som sagt en 7 mm insexnyckel. Motsvarande verktyg säljs på Biltema  (art. nr. 19-2330) och uppges kunna användas till bromsarna på BMW, Ford, Saab och Volkswagen. Det används även, kan jag meddela, till Volvo 850. Verktyget kostar bara 19:90 kr och har betalat sig redan efter en bromsservice!

Dagens tips: Sy ett verktygsfodral

Jag gillar att ha en rejäl verktygsuppsättning i bakluckan. Gamla bilar drabbas ju av fel ibland, precis som nya. Dessutom går gamla bilar med lite tur att reparera vid vägkanten, till skillnad från nya.

Eftersom jag kör jänkare är ryggraden i denna verktygsuppsättning en sats med blocknycklar i tum. Det är Biltemas verktygssats 11-659, som innehåller 9 st U-ringnycklar från 5/16" till 7/8". Med den klarar man de flesta bultar, och kan bli dagens hjälte när man ser den där skamfilade Impalan med öppen motorhuv och två förbryllade raggare, en som letar efter och hittar felet samt en som letar efter men inte hittar verktygslådan som visst blev kvar på Power Meet.

Men hur förvarar man U-ringnycklarna, eller PU-nycklarna som de också kallas, på bästa sätt? Just den här verktygssatsen levererades i en sorts hållare av plast, men den är opraktisk och bara att glömma. Hittills har jag haft dem liggande i sidofacket i en verktygslåda. Det funkar halvbra, men nycklarna skramlar omkring och det är bökigt att hitta rätt dimension. Därför sydde jag ett verktygsfodral.

Som utgångsmaterial använde jag en shoppingkasse i bomullstyg. Den var precis så stor att den räckte till och i ett lagom tjockt tyg, tunnare än jeans men betydligt kraftigare än en T-shirt.

Jag klippte ut en stor rektangel som fick bli stommen i fodralet. Sedan klippte jag ut två parallelltrapetsformade bitar till fickorna. Jag vek in kanterna och sydde med zigzagsöm (fålla, tror jag det heter) för att tyget inte skulle repa upp sig.

Om man inte har en symaskin är det förresten lika bra att lägga det här projektet på is tills man får tillgång till en. Det tar alldeles för lång tid att sy det här fodralet för hand.

Sedan lade jag fickbitarna på stommen och sydde fast dem med raksöm, varefter jag lade en zigzagsöm precis i kanten. "Väggarna" mellan facken för nycklarna sydde jag med en rätt bred zigzagsöm med raksömmar på ömse sidor.

Nästan gratis och bara ett par timmars jobb, till och med för mig som knappt har sytt maskin sedan syslöjden. Det lurigaste var nog att hitta en layout som utnyttjade utrymmet på ett bra sätt. Man måste tänka på att flärpen till höger i bild måste kunna fällas ner till överkant på den nedersta fickan.

Såna här verktygsfodral går förstås att göra även för andra verktyg. Den enda begränsningen är att verktygen måste vara avlånga. Tänk skruvmejslar, inte hammare. När verktygen väl ligger i fodralet ska det gå att rulla ihop! Sedan slår man ett snöre runt hela paketet, och det tar då inte mer plats än en stor ficklampa.

Dagens tips: Sluta släng skrotet!

Så här illa kan det gå ibland. En kärvande mutter på en gammal bil, ett resolut grepp om T-handtaget... och vips är det snarare Y- än T-format. Till en 13 mm-mutter hade nog ett 3/8"-handtag varit bättre än kvartstum, och lite rostlösare hade inte heller skadat.

Läxan man lär av detta är att japanskt kolstål från 70-talet inte är något höghållfasthetsmaterial. Överlag kan sägas att lägstanivån har blivit bättre och att man sällan stöter på sånt här skräp nuförtiden. Jag tror inte att jag skulle klara att böja till ett modernt T-handtag med bara händerna.

Hursomhelst, vad jag tänkte komma till är att jag inte skickade verktyget i soporna. Det är ingen idé att försöka kränga järnskrot heller (man får nästan ingenting ens för jättepartier). Nej, jag behöll det! Förr eller senare kan man nämligen råka på en situation där just ett böjt T-handtag är precis vad som krävs för att komma åt en mutter som sitter marigt till.

Därför ser jag skadade verktyg som modifierade snarare än förstörda. T-handtaget har alltså övergått till att vara ett hemgjort specialverktyg!

Dagens verktyg: Vinkelhake

Oavsett om man ska snickra ett hus eller svetsa ihop ramen till en hot rod vill man ofta att en vinkel ska vara rät. Då använder man lämpligen dagens verktyg: Vinkelhaken.

Vinkelhakens funktion torde vara allom bekant. Man anbringar den mot kanten av en bräda och drar ett streck som då hamnar tvärs över brädan, snett åt vare sig ena eller andra hållet. Alternativt kontrollerar man med hjälp av vinkelhaken att det man har snickrat eller svetsat blev rakt och fint.

Vinkelhakens viktigaste egenskap är följaktligen att vara vinkelrät. Är den det, duger den, annars inte. När jag inhandlade den här vinkelhaken på Clas Ohlson för 79 kr kontrollerade jag alltså detta mot närmaste nittiogradiga hörn på en butikshylla, och verktyget befanns hålla måttet.

En vinkelhake är alltså inget dyrt verktyg, men väldigt användbart. Den här vinkelhaken är gjord i aluminium och försedd med mätskala i centimeter (den hade gärna fått ha en skala i tum också). Nåväl, den har egenskapen som krävs: Den är vinkelrät!