Garagelådan

Hur förvarar man verktyg i garaget? Det finns flera sätt. Skrymmande verktyg som pallbockar och garagedomkrafter brukar förvaras direkt på golvet. Mindre handverktyg kräver dock någon form av mer organiserad verktygsförvaring för att inte komma bort eller med tiden hamna huller om buller.

Det finns två huvudsakliga principlösningar. Den ena är verktygstavlan, som går ut på att verktygen hängs upp med krokar på väggen. Fördelarna är bra överblick, att verktygen är lätt åtkomliga och att förvaringen inte tar så mycket plats på djupet. Lösningens baksida är att den är ganska dammsamlande. Dessutom är det tidsödande att organisera om alla krokar när man kompletterar med nya verktyg.

Den andra lösningen är verktygsskåp, plåtskåp på hjul som innehåller utdragslådor ungefär som en hurts. De ger inte samma överblick som verktygstavlor, men erbjuder en mer flexibel förvaringslösning där verktygen är skyddade från damm. Det går dessutom att flytta verktygsskåpet till den plats i garaget där man arbetar.

Jag har sett garage som tillämpar båda lösningarna. Ofta kombineras de, framför allt i lite större garage. Det är svårt att säga att den ena är överlägsen den andra. En VW-mekaniker i bekantskapskretsen är en stor vän av verktygsskåp, men lite udda och större verktyg förvarar han på tavlor. Mekargaraget där jag håller till ibland kör däremot med verktygstavlor nästan rakt av. Man får helt enkelt prova sig fram till vad som passar bäst.

Hur gör jag själv? Ännu har jag inte drabbats av det angenäma problemet att få brist på plats för mina verktyg. En del hylsnyckelsatser går ganska bra att förvara i originalförpackningen.

Udda hylsor, lednycklar m m bor däremot i den här dekaltrimmade verktygslådan. Den är större än bakluckelådan och platsar därför bra i garaget, där den inte behöver flyttas runt så mycket. Eftersom den är indelad i fack kan jag förvara 1/4", 3/8" och 1/2" var för sig. Man kan kalla den för ett verktygsskåp i miniatyrformat. En tänkbar förbättring vore att lägga skumgummimattor i botten av facken, något som är vanligt i verktygsskåp för att verktygen inte ska skramla runt i lådorna.

Hur förvarar du dina verktyg?

Raggarkaviar

En klassiker bland bilvårdsmedel är Autosol. Denna mångsidiga produkt används för att få matt metall blankare. Autosol är även populärt bland båtfolk, eftersom den går att använda till att putsa bort märken av fendrar och skor från plastskrov. Ett annat rekommenderat användningsområde är att få bort inbrända rester från induktionshällar, men eftersom jag har gasspis vet jag inte hur bra putsmedlet är till det ändamålet.

Det jag mest använder Autosol till är att putsa rostfritt stål, aluminium och krom. Värt att tänka på är att produkten innehåller slipmedel, men ett ganska "snällt" sådant. Därför går den även att använda till att blanka upp plastdetaljer som blivit matta, till exempel bakljusglas.

Handhavandet är enkelt: Stryk på ett tunt lager Autosol och putsa med en mjuk trasa (en gammal T-shirt är perfekt). Färdigt!

En sådan tub som ligger och speglar sig på luftrenarburken i bild kostar runt femtiolappen och säljs på välsorterade mackar och verktygsaffärer.

Dagens verktyg: Symaskin

Dagens verktyg ligger egentligen lite utanför bloggens huvudspår. Men även inom verkstads- och garagesfären har symaskinen sin givna plats, till exempel när man ska sy verktygsfodral.

Häromåret fick jag överta min mammas symaskin - en konsekvens av att hon i sin tur hade fått ärva min mormors symaskin, som för övrigt är ett mekaniskt underverk med tiotals förprogrammerade mönstersömmar (inget datorfusk, bara intrikata kammekanismer).

Mamma köpte den här symaskinen i början av 70-talet - begagnad. Det är en Husqvarna från mitten av 50-talet. Maskinen har alla grundläggande funktioner; fram, back, zig-zag- och raksöm samt inställbar stygnbredd och -längd. Det är vad jag behöver, varken mer eller mindre.

Och här snackar vi kvalitet! Mamma har sytt en hel del grejer på den här maskinen under en 40-årsperiod, bland annat en komplett soffklädsel. Knappt något mekaniskt fel har uppstått på symaskinen under denna tid. Det första som hände mig när jag kopplade in maskinen var dock att radiostörningsskyddet kortslöts i ett litet rökmoln, vilket jag resolut löste genom att demontera sagda kondensator och sy vidare. Då fick jag även tillfälle att skärskåda maskinens innanmäte, och kan intyga att det sitter rejäla doningar där också. Motorn är givetvis också svensktillverkad (av Electrolux). Och mekaniken - den genomsyras av precision och robusthet i ett. Det märks att det är en vapentillverkare som har varit framme här. Jag vet inte vad den här maskinen kan ha kostat när den var ny, men det skulle inte förvåna mig om det handlade om 10 000-20 000 kr i dagens penningvärde. Grejer var tvärtemot vad många tror inte billigare förr, men de var ofta mer gedigna.

För det här är en kvalitetsprodukt i en klass som helt enkelt inte går att få tag på nytillverkad. Höljet och alla rörliga delar är helt i metall, och alla reglage i bakelit. Om du inte har turen att komma över en sådan här symaskin går det att köpa billiga nytillverkade motsvarigheter. IKEA säljer till exempel symaskinen SY för 699 kr. Den har 13 stygnmönster och lär vara förvånansvärt bra trots det låga priset. Men den är gjord av plast och i Kina, ser ut som ett skämt och kommer inte att hålla i 60 år.

Ett roligt kuriosum är att den här Husqvarna-symaskinen är formgiven av Sixten Sason, industridesignern bakom alla Saabs bilmodeller från starten ända fram till Saab 99.

Dagens tips: Hitta chassinumret

I fjol skulle jag besikta min gamla amerikanare. Jag fick då en fråga som jag tidigare inte har fått: "Var sitter chassinumret?"

Jag pekade hjälpsamt på en fabriksmonterad skylt i vindrutan, men det räckte inte. Inte heller en nitad plåt i bagagerummet var tillfyllest - nej, här skulle det vara ett stansat chassinummer. Det hela slutade med att besiktningsmannen och jag gick in på kontoret och bläddrade i en pärm, där vi hittade ett blad daterat 1978 i vilket alla kontrollpunkter på en Ford Mustang av 1973 års modell fanns nedtecknade. Efter att ha funnit upplysningen "Chassinummerplacering: Vindruta" var saken ur världen.

Vad som har hänt är att Sveriges fordonsbyråkrati har slagit till. Det har hänt förr, och kommer säkerligen att hända igen. Det har nämligen gått ut ett direktiv från Swedac (den myndighet som ackrediterar besiktningsföretag) om att bilars chassinummer ska kontrolleras noggrannare. Egentligen är inte det här någon ny bestämmelse, utan en skärpt kontroll av att en redan befintlig regel följs.

Vad är det då som gäller? Jo, i Sverige ska alla bilar av 1969 års modell och senare ha chassinumret instansat i karossen ifall de har självbärande kaross. Rambyggda bilar ska ha numret instansat i ramen. För bilar av 1968 års modell och tidigare räcker det med en fastnitad chassinummerskylt.

Problemet som har uppstått har främst drabbat amerikanare. I USA räknas, eller räknades åtminstone förr, VIN-plåten i vindrutan som bilens "riktiga" chassinummer. I Sverige har man fått stansa in numret vid import, något som inte alltid har gjorts. Och även om det har gjorts, kan det vara svårt att hitta. Det är inte ens säkert att det finns kvar.

På webbforum o dyl har jag förstått att det här problemet har drabbat fler än jag. En del jänkebilsägare har fått ett föreläggande om begränsad registreringsbesiktning, inför vilken chassinumret har stansats in. Egentligen skulle inte min bil ha blivit godkänd, men jag klarade mig genom en kombination av röta, envishet och välsmord käft - i alla fall den gången.

Jag insåg emellertid att frånvaron av instansat chassinummer skulle kunna leda till problem vid framtida besiktningar. Så jag beslöt mig för att leta reda på om det fanns, och i så fall var.

Var ska man leta efter chassinumret? Enligt bestämmelserna ska det vara instansat i en karossdel som inte utan svårighet kan bytas ut. Det utesluter dörrar, framflyglar och annat som går att skruva loss. Men det finns fortfarande mycket plåt att leta på. I bagageutrymmets golv verkade det kunna ha stansats in, enligt information som jag hittade på nätet. Nej, inga nuffror där.

Vilket nummer ska man leta efter? Hela chassinumret, alltså det som står på registreringsbeviset och är inpräglat i bilens registreringsskyltar. Cirka 5-8 mm höga siffror och bokstäver. På vissa bilar finns det partiella, dolda chassinummer från fabrik, men de är egentligen inte tillräckliga.

Jag hade egentligen gett upp letandet när min blick - i ett helt annat ärende - föll på vänster stötdämpartorn. Var det en repa? Nej, en etta! Och där var en sjua! Där satt chassinumret, nästan helt dolt av tjocka lager färg.

För att chassinumret skulle synas tydligare beslöt jag mig för att ta bort färgen. Det var inte läge att använda smärgelduk eller sliptrissa här. Färgen skulle bort, men numret skulle vara kvar. Jag maskerade därför kring numret med kraftig tejp och började bearbeta färgen med en skotterondell, eller vad garagepolaren nu kallade den, i borrmaskin. Jag tror att en likadan är t ex Biltemas motsvarighet med art. nr. 19-334 - den ser i alla fall likadan ut på bild. Den tar bort färg, men inte metall. Siffrorna är nämligen inte särskilt djupt instansade. Det är svårt att stansa för hand i stålplåt.

Till slut hade jag skrubbat fram ren metall kring alla siffrorna, men ville förstås inte att de skulle vara utsatta för väder och vind. Så jag maskerade kring en lite större ruta med maskeringstejp och skyddspapper, varefter jag täckte numret med ett tunt lager halvmatt svart sprayfärg, typ Plasticote:

Just det här stället förekommer på fler Mustanger från 1971-73, så om man har en sådan kan det vara idé att börja leta där. Annars får man "tänka plåt": Var kunde mekanikern med stansarna hamra i något så när tjock plåt, alternativt få in ett mothåll under tunnare plåt, och ha utrymme att svinga sin hammare?

Slutet gott, allting gott. Men ibland är det nästan jobbigare med motsträvig byråkrati än med hårt fastrostade muttrar!