Dagens verktyg: Garagedomkraft

När man ska lyfta en bil - till exempel för att byta däck - är det ganska jobbigt och tidsödande att använda den medföljande saxdomkraften. Dagens verktyg är snabbare och bekvämare.

En garagedomkraft förstärker handkraften med hjälp av hydraulik. Genom att pumpa med handtaget höjer man lyftsadeln, och man sänker den igen genom att öppna en liten ventil.

Det här är den minsta typen av garagedomkraft. Liknande modeller kostar knappt 200 kr och brukar kunna lyfta ca 2,5 ton. Det är fullt tillräckligt för arbeten på personbilar. Domkraftens stora begränsning ligger istället i lyfthöjden. Den lyfter bara upp till 30 cm, vilket räcker bra till att skifta däck. Det är däremot i minsta laget om man tänker ställa bilen på pallbockar för att arbeta under den. Då krävs en större domkraft, men vid val av en sådan är även domkraftens lägsta lyfthöjd viktig. En del större domkrafter kan vara för höga för att gå in under låga sportbilar.

Domkrafter är bra att lyfta bilar med, men vistas aldrig under en bil som bara vilar på en domkraft! Den innehåller ingen mekanisk låsning, utan det enda som håller bilen uppe är trycket i hydrauliken. Palla alltid upp bilen på ett säkert sätt vid arbeten under den. Lämna inte heller en bil stående på en domkraft. Barn eller andra med sämre säkerhetsmedvetande än du själv kan få för sig att krypa in under bilen. Även om det inte skulle hända, vore det ju snöpligt om hydraultrycket sakta läckte ut och du hittade bilen liggande på underredet!

Dagens verktyg: Fälgkors

Ett fälgkors är det lämpligaste handverktyget för att lossa hjulmuttrar. Det är enkelt till sin konstruktion - två sammansvetsade, korslagda stålstänger med sexkantshylsor i ändarna.

Det finns även en annan typ av hjulbultsverktyg, som är utformat som en L-formad hävarm med en hylsa i änden. Det brukar vara den typ av verktyg som medföljer bilen, men det kan man lika gärna undvika att låta medfölja. Köp istället ett riktigt fälgkors. De är billiga, ca 60 kr i verktygshandeln. Fälgkorset har nämligen den tilltalande egenskapen att kunna åstadkomma en rent vridande rörelse utan sidkrafter. Det är särskilt viktigt om man har stöldskyddsbultar med "unik" profil som ska dras med ett litet mellanstycke, och som är lätta att förstöra med sneddragning.

Det här fälgkorset är inköpt på OKQ8 och står pall för det mesta. Om däckverkstaden har varit bussig och dragit muttrarna stenhårt med sin tryckluftsdrivna mutterknack är det ingen fara, jag förlänger bara fälgkorset med järnröret "Socker-Conny" och ställer mig på det. Fälgkorset klarar det. Någon tillverkarinformation har jag inte hittat utöver att fälgkorset är tillverkat i Republiken Kina, d v s Taiwan. På 80-talet hade "Made in Taiwan" en klang av halvdan kvalitet till lågt pris, men idag är verkstadsprodukterna från öriket riktigt bra.

En finess jag gillar hos det här fälgkorset är att det förutom tre fasta hylsor i vanliga dimensioner även har ett 1/2" fyrkantsfäste. Där kan man som på bilden sätta valfri sexkantshylsa, om man har en ovanlig dimension på hjulmuttrar. Fälgkorset kan då även användas som ett stort T-handtag. Fiffigt!

Ett litet tips: Om du likt mig har kromade kupolmuttrar och är rädd om finishen, lägg en bit tjock plastfolie mellan muttern och fälgkorsets hylsa. Då klarar sig förkromningen utan skador.

Dagens verktyg: Batteriladdare

Om man äger ett fordon med batteri (vilket inkluderar alla motordrivna fordon utom gamla mopeder med magnettändning) kommer man förr eller senare att få användning för dagens verktyg.

Laddare för startbatterier finns av två typer. Den traditionella typen består av en plåtlåda som innehåller en transformator, en likriktare, en amperemeter och inte så mycket mer. Den har fördelarna att vara billig i inköp (ett par hundralappar för de billigaste) och kunna avge hög laddström för snabb laddning. Nackdelen är att den är dum. Den matar i princip bara på utan att analysera batteriets kondition, vilket användaren måste göra manuellt. Därför är den inte så bra till underhållsladdning.

Den andra, nyare typen av batteriladdare är mikroprocessorstyrd. Den avläser batteriets status och anpassar laddströmmen därefter. Den brukar inte kunna avge lika stark laddström som den dumma typen, men kan å andra sidan lämnas obevakad.

Det här är en batteriladdare av den intelligenta typen. Det är en CTEK MXS 5.0, en laddare för 12 V bilbatterier. Handhavandet är enkelt - röd klämma till plus, svart klämma till minus, stickpropp till vägguttag, vänta tills batteriet är fulladdat. Laddaren har även ett rekonditioneringsläge för att få liv i dåliga batterier.

En sådan här batteriladdare är dyrare än den traditionella typen. Den här laddaren kostar i dag runt 750 kr. Priset kan tyckas högt, men bör ställas i relation till vad ett nytt bilbatteri kostar. Att ladda batteriet då och då med en sådan här laddare håller nämligen batteriet fräscht längre.

En baksida är att laddaren verkar ha svårigheter med helt urladdade batterier. Enligt tillverkaren klarar den att ladda ett batteri som har en spänning på 2 V. Vid lägre batterispänning måste man antagligen trixa sig runt det problemet, t ex genom att använda en dum batteriladdare första biten.

CTEK är ett svenskt företag som sedan 90-talet utvecklar intelligenta batteriladdare. Förutom de svarta laddarna för 12 V finns även röda 6 V-laddare för veteranbilar och mopeder samt blå 24 V-laddare för tunga fordon. Företaget tillverkar även en marinversion av 12 V-laddare för båtar.

Ägare av entusiastfordon är förstås en given kundgrupp för den här typen av laddare, eftersom de är praktiska vid vinterförvaring. Men även till bruksbilen som körs varje dag, året runt är den väldigt bra att ha - speciellt vintertid, när ett batteri kanske aldrig laddas helt fullt vid körning korta sträckor.

Dagens verktyg: Skjutmått

Ibland är inte mätnogrannheten hos en tumstock tillräcklig - den mäter ju bara på millimetern när. Dagens verktyg är något mer av ett precisionsinstrument för längdmätning.

Ett skjutmått kan inte mäta lika långa sträckor som en tumstock eller ett måttband, men det mäter desto noggrannare. Mätnogrannheten är ofta 0,1 mm, men kan på vissa skjutmått vara ännu högre.

Skjutmåttets höga mätnoggrannhet möjliggörs genom att det har en s k nonieskala på den rörliga delen. Det är en skala som är 9 mm lång och är indelad i 10 skalstreck. Skjutmåttet avläses genom att man först noterar vilken som är den hela millimeter som står under nonieskalans nollstreck (25 mm på skjutmåttet i bild). För att få tiondelarna räknar man vilket streck på nonieskalan som står mitt för ett mm-streck på den fasta skalan (i det här fallet det åttonde strecket, vilket kan vara svårt att se på bilden). Skjutmåttet är alltså inställt på 25,7 mm (inte 25,8 eftersom det första strecket är noll). Även skalan för mätning i tum har ett slags nonieskala, som används på likartat sätt men kräver vissa kunskaper i bråkräkning. Den fjädrande knappen på den rörliga delen låser skjutmåttet i inställt läge när den inte är intryckt.

Skjutmåttet på bilden kan mäta sträckor på upp till ca 150 mm eller 6". Det kan användas för utvändig mätning (de undre skänklarna), invändig mätning (de övre skänklarna) och djupmätning (spetsen till höger). Det är gjort i stål, precis som alla kvalitetsskjutmått. Det lär finnas billiga skjutmått i plast, men det materialet har högre längdutvidgningskoefficient och är därför olämpligt i sammanhanget. Ett skjutmått är inte särskilt dyrt - 100-200 kr beroende på mätnoggrannhet. Om man tycker att nonieskalan är en svår och jobbig grej finns de med digital display för 300 kr.

Det här skjutmåttet är från före den digitala tidsåldern. Det är av det svenska fabrikatet Baltic, och inskriptionerna "221 Blixt" och "236 Persson" skvallrar om att det tidigare har tillhört Krigsmakten. Det överfördes sannolikt i civil ägo av min farbror, som gjorde sin militärtjänstgöring i luftvärnet.

På baksidan har skjutmåttet en tabell för gängning av hål med olika diameter. Den typen av lathundar är vanligt förekommande, för något kan det ju lika gärna stå där. Det mest långsökta jag sett i den vägen var ett tysktillverkat skjutmått med tabellen "vikt i gram per löpmeter hos cirkulärt ämne av järn med den diameter som skjutmåttet är inställt på" (fast på tyska förstås).

Skjutmåttet räcker inte alltid till, för ibland kan en tiondels millimeter vara ganska mycket. Vid exempelvis motorrenoveringar krävs ännu noggrannare mätinstrument. Men för det mesta duger ett skjutmått alldeles utmärkt.

Dagens verktyg: Tumstock

"Att mäta är att veta" var devisen för ett stockholmsföretag som sålde mätinstrument. Ett vanligt instrument för längdmätning är tumstocken.

Den här tumstocken är gjord i trä och 2 m lång. Den har två mätskalor, en i centimeter och en i tum. Mätnoggrannheten är inte särskilt exakt - indelningen är 1 mm på den metriska skalan och 1/16" på tumskalan.

Något som kan tyckas konstigt är att tumstocken är märkt "LONDON" när den är tillverkad i Sverige. London ligger väl i England?

Jo, men det har en historisk förklaring. Före metersystemets införande vid 1800-talets slut användes i Sverige såväl engelska tum (1/12 engelsk fot) som svenska tum. Till råga på det fanns två olika svenska tum, nämligen verktum (1/12 svensk fot) och decimaltum (1/10 svensk fot)! För att i någon mån råda bot på förvirringen märktes tumstockar i engelska tum "LONDON".

Denna tumstock är alltså indelad i engelska tum, det enda slags tum som används idag. En engelsk eller amerikansk tum (eng. inch) är exakt 25,4 mm. Måttenheten används idag huvudsakligen i USA. Det är alltså en enhet som är lika stor i det brittiska som i det amerikanska måttsystemet, något som inte är fallet med alla måttenheter (rymdmåttet gallon är t ex något större i Storbritannien än i USA).

Många nya tumstockar för bygg och snickeri är bara graderade i cm och benämns då meterstockar. För den som t ex mekar med amerikanska bilar är däremot en riktig tumstock bra att ha. Det är smidigare att kunna mäta direkt i inches än att behöva omvandla alla mått till mm med miniräknare.

Och tumstockar på två meter ska man vara rädd om! De görs inte längre. De görs inte kortare heller.

Dagens verktyg: Sexkantshylsa

Hylsnyckelsatser och deras beståndsdelar har blivit något av en serie i serien "Dagens verktyg". Nu har turen kommit till hylsnyckelsatsens huvudperson - sexkantshylsan, utan vilken alla spärrskaft och T-handtag vore meningslösa.

Dagens verktyg används för att dra muttrar och skruvar med sexkantsskalle. I ena änden (ej i bild) har den ett kvadratiskt hål för fastsättning på spärrskaftets fyrkantstapp. Den här hylsan har ganska stor nyckelvidd - 24 mm - och har därför 1/2" fyrkantsfäste. En del hylsor är tolvuddiga för mindre omtagsvinkel, men den här hylsan är sexkantig. Till priset av större omtagsvinkel får man bättre grepp om muttern, något som spelar stor roll på skadade eller hårt sittande muttrar. Sexkantsprofilen har även rundade hörn, vilket hjälper till att koncentrera kraften på sexkantsskallens flanker istället för på hörnen. På så sätt undviks runddragning av muttrar. Det här är den typ av hylsa som i första hand bör användas - speciellt vid dragning med spärrskaft är hylsans omtagsvinkel av underordnad betydelse.

Det här är en rätt biffig hylsa, men den får bara dras för hand. Tryckluftsmutterdragare är den inte gjord för. Sådan användning kan splittra hylsan och orsaka personskador. Det finns hylsor avsedda för maskinell dragning, s k krafthylsor. De är gjorda i segare stål och har större godstjocklek. Men hur ser man skillnaden? Jo, på färgen! Vanliga hylsor brukar vara matt- eller blankförkromade, medan krafthylsor som regel är svartoxiderade. Vid tveksamhet bör man ta det säkra före det osäkra och utgå från att en hylsa inte är en krafthylsa. Att använda krafthylsor vid handdragning går naturligtvis bra, om man nu tror att man är en sådan Starke Arvid att man skulle dra sönder en vanlig hylsa med handkraft!

Dagens verktyg: Rörtång

J. P. Johansson var en påhittig man. Han uppfann inte bara skiftnyckeln, utan även dagens verktyg, rörtången, som patenterades 1888.

En rörtång används, precis som en polygrip, till att greppa tag om och vrida saker. Den är lite otympligare än polygripen, men den stora skillnaden är att rörtångens fiffiga konstruktion gör att gripkraften förstärks när man vrider tången. Den kan alltså dra betydligt hårdare än en polygrip. Jättehårt. Som namnet antyder används rörtänger av rörmokare för att skruva loss gängade rör. Men den är även användbar för att skruva loss t ex gängade spindelleder och fastrostade muttrar, och ingår därför även i en bilmekanikers verktygsuppsättning.

Det här är en s k svensk rörtång. Det finns även en annan konstruktion - amerikansk rörtång - med samma användningsområde men något annorlunda utformning. Med den lettrade muttern på den övre skänkeln ställer man in tångens gripvidd. Rörtången ska vridas moturs i bild.

Patentet på rörtången har förstås gått ut sedan länge, och den finns att köpa i olika prisklasser. På Clas Ohlson säljs rörtänger för 129-199 kr beroende på storlek. Den här rörtången har jag inte köpt där, utan den är arvegods efter en äldre betongarbetare i bekantskapskretsen. Han var från Göteborg och en vän av kvalitetsverktyg, så det här är originalet från Bahco i Enköping.

I fettsnålaste laget

När jag skulle recensera spärrhandtagen från Biltemas verktygssats 10-120 spanade jag lite på nätet för att se vilken erfarenhet andra hade av dem. Någon nämnde att han hade öppnat ett spärrhandtag, och att det inte hade innehållit något smörjfett!

Det lät ju inte bra. Därför demonterade jag spärrskaften för att se hur det låg till med den saken, och på köpet stilla min nyfikenhet på hur ett spärrskaft egentligen ser ut inuti.

En fördel med de här spärrskaften, som jag tror inte är så vanlig på dagens verktyg utanför det rena proffssegmentet, är att de överhuvudtaget går att demontera. Det är dessutom lätt gjort. Jag skruvade först loss armen som kastar om rotationsriktningen. Den sitter med en torxskruv, och rätt torxbits ingår även i verktygssatsen. Därefter lossade jag fyra torxskruvar (samma storlek) som håller ihop de två rostfria plåtar som utgör spärrskaftets sidor. Här ska man ta det lite försiktigt, eftersom spärrhaken hålls i sitt läge med en liten fjäderbelastad kula som lätt kan sprätta iväg om man är ouppmärksam.

Mycket riktigt innehöll inget av spärrskaften några märkbara kvantiteter smörjmedel. Förklaringen var alltså inte att killen som skulle fylla på fett i spärrskaften var sjuk den dagen, utan tillverkaren ha gjort bedömningen att de inte behöver smörjas. Tribologen i mig kände sig dock inte helt bekväm med den idén (tribologi är läran om friktion, nötning och smörjning, men det visste du förstås redan), så jag satte en klick kullagerfett på spärrhjulet i varje spärrskaft. Sedan skruvade jag ihop dem igen, och märkte att mekanismen gick lite tystare än innan. Huruvida den även håller längre vet jag inte, och kan inte svara på med mindre än att jag även har ett kontroll-spärrskaft som är osmort och utsätts för exakt samma påfrestningar.

Jag upptäckte även att verktygssatsen saknar en 7 mm blocknyckel. I gengäld finns två 8 mm-nycklar. Nåväl, det finns väl en slarvpelle vid varje löpande band. Jag tror att jag har en 7 mm-nyckel någonstans, och det är bra, för minns jag inte helt fel brukar det vara den dimensionen till skruvarna på slangklämmor.

Dagens verktyg: T-handtag

När en mutter sitter riktigt hårt förslår kanske inte ett spärrskaft. Då är det dags för dagens verktyg, T-handtaget. Det innehåller ingen ömtålig spärrmekanism som kan gå sönder. Ett T-handtag kan dessutom dra helt symmetriskt (utan sidokrafter), något som kan vara önskvärt när man t ex ska dra torxskruvar utan att slinta.

T-handtagets konstruktion är enkel. Det består av ett fyrkantsfäste som kan glida längs en pinne. I likhet med spärrskaftet ingår det ofta i hylsnyckelsatser.

Det här T-handtaget är i dimension 1/2" och inköpt på OKQ8. Fabrikatet minns jag inte - de mer välsorterade OK-mackarna brukar sälja verktyg av lite olika märken. Det är försett med två kulor som stoppar fyrkantsfästet från att ramla av pinnen, och en fjädrande kula i fästet (inte den som syns på bilden, den hindrar hylsan från att ramla av) som ska bromsa det så att det inte glider alltför lätt.

En del T-handtag - dock inte det här - har ett spår mitt på pinnen där den fjädrande kulan kan centrera fyrkantsfästet. Det är en i mitt tycke lika dum som onödig finess. Spåret torde nämligen fungera som en brottanvisning där handtaget lättare går av vid hård belastning.

Till skillnad från ett spärrskaft tål det här verktyget rejäla tag. Om det behövs kan man till och med förlänga det med rör för att få mer vridmoment när en extra jobbig bult ska lossas. Går det så går det och om T-handtaget böjs eller går av var det ändå ingenting att ha. Köp då ett nytt och bättre, för inte ens ett bra T-handtag är särskilt dyrt. I den här storleken kostar de under hundralappen, och på något sätt måste du ju få bort den där bulten, eller hur?

Dagens verktyg: Spärrskaft

Ett spärrskaft, även kallat spärrhandtag, används för att snabbdra muttrar och skruvar. Det är inte ett oundgängligen nödvändigt verktyg, men bra att ha om man mekar åtminstone halvofta. Spärrskaft ingår för det mesta i hylsnyckelsatser. Verktyget patenterades av amerikanen J. J. Richardson 1863.

När man vrider ett spärrskaft fram och tillbaka skruvas muttern bara åt ena hållet. Detta åstadkoms med en speciell mekanism i spärrskaftet, ett s k spärrhjul, som är frikopplat i ena rotationsriktningen men driver i den andra. (Lite grann som politiker - när råoljepriset sjunker brukar de passa på att höja bensinskatten, men de sänker den inte när oljepriset går upp igen.) Därför behöver man inte ta nya tag med hylsan, och det spar tid. Mycket tid.

De här spärrskaften är i storlekarna 1/4", 3/8" och 1/2" fyrkantsfäste. De är gjorda i glasfiberarmerad plast. Med den lilla spaken kastar man om rotationsriktningen, och knappen är till för att lossa hylsan från fyrkantsfästet. Finessen kallas Quick Release och har fördelen att hylsan inte kan ramla av spärrskaftet. Alla tre spärrskaften har 44 tänders spärrsystem, vilket ger en teoretisk omtagsvinkel på 8,18 grader. Omtagsvinkeln är viktig när spärrskaftet har litet svängrum. Fler tänder ger mindre omtagsvinkel och är alltså bättre.

Spärrskaften på bilden ingår i Biltemas hylsnyckelsats 10-120, men säljs inte längre separat. Närmaste motsvarighet torde vara art. nr. 71-315 (1/4", 89:90 kr), 71-316 (3/8", 109 kr) och 71-317 (1/2", 129 kr). Dessa har förbättrats med 72 tänders spärrsystem och är gjorda i kromvanadiumstål. Vid denna bloggposts pressläggning fanns de emellertid inte till hands för bedömning, varför redaktören inte kan uttala sig om deras kvalitet. Men det är alltså inga astronomiska priser vi talar om.

Det finns en situation där spärrskaft inte ska användas: När muttrar sitter extremt hårt. Ett spärrskaft är endast avsett att dras med handkraft, och man ska aldrig förlänga spärrskaftet med ett rör el dyl för att få mer vridmoment eftersom den påfrestningen kan skada mekanismen. Då är ett T-handtag eller en blocknyckel att föredra.

Pigga upp skiftnyckeln - att förvalta ett arv

En skiftnyckel har som bekant justerbar nyckelvidd - det är liksom själva grejen med det verktyget. Nyss upptäckte jag att den här skiftnyckeln var ett undantag från den regeln. Den hade nämligen kärvat ihop, något som kan hända om man inte använder och håller efter mekanismer med rörliga delar.

Skiftnyckeln ifråga är en gammal Bahco med "hajgap". Den annorlunda utformade bakänden är gjord för att kunna användas som en enkel rörtång. Nackdelen är att den inte har något hål för upphängning. Men den här skiftnyckeln är inte tänkt att hängas på en verktygstavla, utan att ligga i bakluckan på en bil. Den är nämligen märkt "Volvo", och har antagligen tillhört bilens medföljande verktygssats - på den tid det följde med verktyg som var gjorda i svenskt stål, precis som resten av bilen (förutom däcken förstås, som var gjorda av gummi från Trelleborg). Kanske har den tillhört min farfar, som ägde en Volvo Amazon, och dessförinnan en PV. Eller också var den morfars, han hade också en Amazon.

Nåväl, med hjälp av WD-40 lyckades jag få skiftnyckelns kärvning att släppa. Därefter demonterade jag den. En skiftnyckel består av fyra delar; stomme, rörlig käft, snäckskruv och axel för densamma. Axeln går att lossa med en liten spårskruvmejsel.

Sedan torkade jag noga rent delarna, även hålet för den rörliga käftens kuggstång där det kan samlas en del smuts. Det gjorde jag genom att trä en liten tyglapp på en cykeleker och dra genom hålet, ungefär som man rengör en gevärspipa. Så var det bara att smörja in delarna med tunn olja och skruva ihop dem igen.

Eller också slänger man sin kärvande skiftnyckel och köper en ny, de billigaste kostar ju bara en femtiolapp. Men så gör man inte i Calles pannrum. Den här typen av svensktillverkade kvalitetsverktyg går inte att köpa nya (produktionen i Enköping upphörde 2006). Man äger inte riktigt såna här verktyg - man förvaltar dem bara åt kommande generationer. Den här skiftnyckeln kommer att gå i arv till mina barn, och om jag inte får några barn ska mina barnbarn få den. Och nya skiftnycklar har minsann inte åkt runt i bakluckan på min farfars, eller möjligen morfars, Volvo från 60-talet!

Bakluckelådan

Nu är serien Dagens verktyg uppe i tio inlägg! Det börjar alltså bli dags att hitta någonstans att lägga verktygen. FixarFarsan efterlyser dessutom tips om verktygsförvaring i en kommentar, så idag är det dags för en verktygslåda. Som tack för feedbacken bjussar jag dessutom på en blogglänk, det är ju fredag och allt!

Det här är en verktygslåda av mindre modell. Den är lämplig att ha som hemmaverktygslåda för den som inte äger så många verktyg. Själv använder jag den istället som bakluckelåda. Eftersom min bil är från 70-talet är det lätt att fixa mindre fel vid vägkanten på egen hand. Jag fäster lådan med bagagestroppar och stoppar om den med ett bilkapell för att den inte ska fara runt och slå bucklor i plåten.

I likhet med mig och min bil torde verktygslådan också härröra från polisongernas, de utsvängda jeansens och den fria kärlekens årtionde. Den är av märket E-tunalådan och alltså tillverkad i Eskilstuna. Enligt prislappen kostade den 26:90 kr. Så billigt kommer man inte riktigt undan idag. Liljenbergs säljer den här lådan i snarlik modell av fabrikatet Gigant för 280 kr.

En så här liten låda rymmer inte så mycket, men jag får i några blocknycklar, en skiftnyckel, den här verktygssatsen, skruvmejslar, en polygrip och lite annat smått och gott. Det är viktigt att lägga lite vikt på bakhjulen så att man kommer iväg snabbt vid rödljusen!

Dagens verktyg: Elementnyckel

Den som bor i ett hus med vattenburet värmesystem kommer förr eller senare att ha nytta av en elementnyckel. När elementen, eller radiatorerna som det heter på fackspråk, brusar och inte avger den värme de ska, har det kommit in luft i systemet. Då måste radiatorerna luftas.

En elementnyckel är en liten fyrkantsnyckel. Den brukar aldrig ingå i hylsnyckelsatser, utan detta utpräglade specialverktyg säljs separat. Att lufta element går till så att man håller lämpligt kärl, t ex en konservburk som tidigare innehållit Bullens pilsnerkorv, under elementets luftningsventil. Därefter öppnar man försiktigt luftningsventilen genom att vrida den lilla fyrkantsskruven moturs med elementnyckeln. Till en början kommer det bara att pysa ut luft, som strax får sällskap av äckligt svart vatten. När det bara kommer en jämn ström av vatten utan luftbubblor stänger man luftningsventilen igen. Klart!

Mitt elementluftningskit är inköpt på Woody Huddinge (elementnyckel) och ICA Hagsätra (korv). Elementnycklar är billiga, ca 25 kr för ett tvåpack. De går att sätta på nyckelringen, så kan du leka fastighetsskötare när du vill!

Dagens verktyg: Hylsnyckelsats Biltema 10-120

Det finns två extremfall i tillvägagångssättet att bygga upp en verktygssamling. Det ena är att köpa verktygen ett och ett i takt med att behovet av dem uppstår. Det andra är att köpa kompletta verktygssatser.

Att vandra den första vägen har fördelarna att man inte köper verktyg i onödan (i den mån verktygsköp överhuvudtaget kan ses som onödiga) och att man slår ut inköpskostnaden över längre tid. Nackdelarna är att man kan bli strandsatt utan verktyget man just behöver, och att man ganska snart har nått brytpunkten där en komplett sats skulle bli billigare än lösa verktyg.

Ganska länge hade jag följt den filosofin. När jag behövde lossa en mutter kanske jag saknade den nyckelvidden i verktygslådan. Då köpte jag en lös blocknyckel i den dimensionen innan mekandet fortsatte. En ekonomiskt framkomlig väg för en student med en risig gammal bil och begränsad ekonomi. Och i takt med dessa inköp kompletterade med farfars gamla hylsnyckelsatser ackumulerade jag så småningom en ganska bra uppsättning av dragverktyg.

Till slut kom jag dock till en vändpunkt. Jag skulle byta ett sprucket termostathus på min Volvo 850, en reparation som kräver att man plockar bort rätt många andra delar. På en så pass modern, framhjulsdriven bil är det bultar i många dimensioner som dessutom sitter marigt till. Jag insåg t ex att lednycklar skulle vara bra att ha. Och en del av mina hylsor var så pass slitna att dimensionen under passade bättre på bultskallen än "rätt" dimension.

Då köpte jag den här verktygssatsen. Det är Biltemas hylsnyckelsats med art. nr. 10-120. Visserligen kom jag då att ha dubletter av ganska många verktyg, men en snabb kalkyl gav vid handen att affären ändå skulle löna sig. Verktygssatsen kostar i dagsläget 1199 kr, vilket får ses som ett bra kilopris med tanke på att den väger 11,5 kg (den var dryg att släpa hem på tunnelbanan).

"Är det inte lite svensson att köpa verktygssatser på Biltema...?" var kommentaren från en kompis som inte skruvar speciellt mycket med bilar.

Mja. Jo. Kanske. Men frågan som då dyker upp är: Vad ska man då använda för verktyg medan man sparar ihop till de där proffsverktygen från Gedore eller MacTools? En skiftnyckel kommer man inte långt med, inte ens om den är från Enköping.

För de här verktygen är inte dåliga. Då skulle det inte vara 10 års garanti på dem. De är inte gjorda för mekanikern som använder dem på jobbet varje dag, men ligger helt klart i den övre halvan av hemmamekarsegmentet. Jag kommer att vidhålla att de här verktygen är bra till dess att de börjar gå sönder, och den dagen har inte kommit än. Det jag tror kommer att lägga av först är faktiskt lådan, som är gjord av plast. Biltema säljer reservlådor för 150 kr (art. nr. 945081), men jag hade gärna betalat ett par hundralappar till för en riktig plåtlåda.

Den här verktygssatsen täcker inte alla behov av dragverktyg. Den innehåller till exempel endast metriska lednycklar, och eftersom jag har en amerikansk bil har jag därför kompletterat den med lednycklar i tum. Det finns heller inte särskilt många blocknycklar i tumdimensioner. När det gäller hylsor - verktygssatsens tyngdpunkt - är den däremot ganska komplett. En intressant iakttagelse är att endast de metriska hylsorna har den stabilare Round Corner-fattningen, medan hylsorna i tum är vanliga tolvkantshylsor. Inköpta från olika tillverkare? Spärrskaft, förlängare, universalknutar o dyl finns med fyrkantsfästena 1/4", 3/8" och 1/2". Ganska många dimensioner av bits medföljer också.

Dagens verktyg: Spårskruvmejsel

Skruven är ett gammalt fästelement. Inte lika gammalt som spiken, men känt åtminstone sedan renässansen. Då var skruvar dyra och svåra att tillverka, varför de mest användes av vapensmeder. Men i slutet av 1700-talet utvecklades nya metoder att tillverka skruv, och alltsedan dess är de mycket vanligt förekommande. Den äldsta typen av skruv är spårskruven, och även om den genom åren har fått sällskap av många andra sorters skruv stöter man på den i stort sett överallt - bygg, snickeri, bilar, elektronik... nej, precis överallt. Det är ett tungt vägande argument för varför en spårskruvmejsel bör finnas i din verktygslåda.

Spårskruvmejseln används för att lossa och dra åt spårskruvar. Inget annat. Inte till stjärnskruvar, där använder man en PH- eller PZ-mejsel. Inte till att bända locket av färgburkar, men har du en billig skräpmejsel kan den gärna degraderas till det ändamålet. För eftersom det här är ett verktyg som kommer till stor användning är det lika bra att inte snåla utan lägga några tior på en bra skruvmejsel. Kanske till och med en hundralapp, för att slippa upplevelsen av en slintande mejselegg i tumvecket.

Skruvmejseln på bilden är en bra allroundmejsel i kromvanadiumstål. Spetsen är 5 mm bred och klingan ca 100 mm lång. Man kan se att mejselns spets är mörkare, vilket innebär att den är härdad för att motstå nötning. Att inte hela klingan är härdad beror på att man vill att materialet ska vara segt och inte sprött.

Även för den som råkar ha en bitsmejsel med bits för spårskruv finns det god anledning att köpa en dedikerad spårskruvmejsel, eftersom den är smäckrare och kommer åt skruvar i trånga utrymmen.

Förr eller senare kommer du att köpa fler spårskruvmejslar. Längre, smalare, kortare och tjockare. Men en sådan här mejsel är en bra början.

Dagens verktyg: Hylsnyckelsats 1/4" - 3/8"

När den här hylsnyckelsatsen inte riktigt räcker till kommer dagens verktyg väl till pass. Det är en något större hylsnyckelsats som kombinerar de standardiserade fyrkantsfästena 1/4 tum och 3/8 tum.

Satsen innehåller 14 hylsor med nyckelvidd från 4 mm till 19 mm samt en 13/16"-tändstiftshylsa. För att få snurr på hylsorna medföljer ett 3/8"-spärrskaft med två förlängare och ett 1/4"-mejselskaft. Med hjälp av den medföljande reduceringstappen kan spärrskaftet användas även till de små 1/4"-hylsorna.

Eftersom den här satsen innehåller lite grövre dimensioner är den mycket användbar till bilreparationer. Dekalen i locket illustrerar bland andra användningsområden mycket riktigt en snubbe som står nedböjd under huven på en bil som är misstänkt lik en Dodge Charger -71, sannolikt i begrepp att byta tändstift (för några metriska bultar lär han inte hitta där). Det här är också ett av farfars auktionsfynd, och jag fick den av min far i ungefär samma veva som jag började meka bil mera regelbundet.

Min ibland ganska omilda behandling har satt sina spår på en del av hylsorna. I likhet med min andra japanska hylsnyckelsats från 70-talet är inte materialkvaliteten i proffsklass, och vissa dimensioner glappar numera betänkligt. Tillverkaren McEwans skryter om att satsen är tillverkad i sänksmitt kolstål, vilket inte lär vara en lika hållfast legering som kromvanadiumstål, materialet i dagens verktyg.

Men det gör inget! Denna hylsnyckelsats bor numera i bakluckan på min amerikanare, och har sällskap med en näve hylsor i tumdimensioner. Där smälter den in bra i sin blå plåtlåda med snäpplås. En värdig reträttpost för en trotjänare från 70-talet!

Dagens verktyg: Polygrip

En polygrip, eller motortång som den egentligen heter, är ett mångsidigt verktyg. Faktiskt så mångsidigt att det inte är riktigt bra på någonting.

Polygripens två käftar kan ställas i olika gripvidder med en axel som flyttas mellan olika lägen. Man kan lossa en mutter med en polygrip, men där är en skiftnyckel bättre. Polygripen kan med lite tur vrida loss ett gängat rör, om inte en rörtång finns till hands. Och den är rätt bra att hålla fast saker och ting med.

Så just när andra verktyg inte finns till hands är polygripen väldigt bra att ha. Det är ett verktyg där man kan satsa på en lite dyrare modell med bättre grepp i käftarna. Tången på bilden är en Knipex Alligator, tillverkad i Västtyskland och i mitt tycke en bra tång. Axeltappen har dock släppt ur sin pressfattning och tenderar att glida ur, ett irriterande fel och ett exempel på faktumet att inte ens kvalitetsverktyg är oförstörbara.

Dagens verktyg: Hylsnyckelsats 1/4"

Dagens verktyg är inte ett utan flera. Hylsnyckelsatser utgör moduluppbyggda system där man kan sätta samman olika slags dragverktyg.

Det här är en 1/4-tums metrisk hylsnyckelsats. Vän av ordning frågar sig förstås: Hur kan den vara både metrisk och i tum på samma gång?

Jo, 1/4" syftar på dimensionen på delarnas fyrkantsfäste. Den är en av fyra standardiserade dimensioner (de övriga är 3/8", 1/2" och 3/4"). De är till och med så standardiserade att de är lika i hela världen. Man kan alltså blanda svenska, tyska, amerikanska och japanska hylsverktyg hej vilt!

Nyckelvidderna i denna sats är däremot metriska och sträcker sig från 4 mm till 13 mm. Det är alltså en sats som är avsedd för tämligen finmekaniska arbeten. Den innehåller elva hylsor, ett spärrskaft, ett T-handtag, ett ledat skaft (med löst T-handtag som dock saknas) och två förlängare.

Jag fick verktygssatsen av min farfar när jag var 17 år, och han hade nog i sin tur köpt den på auktion. Dit hade den på snirkliga vägar hittat från Japan, ett land vars verktygsindustri likt en uppgående sol steg upp i öster och på 70-talet började konkurrera med västerländska tillverkare. På den tiden konkurrerade japansk industri i första hand med pris och i andra hand med kvalitet.

Och nu kommer vi till den här verktygssatsens akilleshäl: Materialkvaliteten är inte i toppklass. T-handtaget är utbytt mot ett nytt efter en liten incident då jag skulle spänna generatorremmen på min första bil (som för övrigt också hade tillhört min farfar). Jag tog i och försökte vrida loss en mutter med 13 mm-hylsan - och T-handtaget böjde sig i mina händer, medan muttern satt orubbligt fast. Idag är de japanska verktygen väldigt bra, men "Made in Japan" hade länge ett delvis välförtjänt dåligt rykte.

Därmed inte sagt att den här verktygssatsen är dålig. Till lättare jobb duger den bra, och under flera år var den min enda hylsnyckelsats. Och dagens billiga verktygssatser kommer inte förpackade i ett så här fint, rött plåtfodral!

Dagens verktyg: Lednyckel

Lednyckeln är ett alternativ till blocknyckeln när man ska skruva i och ur sexkantsskruvar och -muttrar. "Led" har i sammanhanget inget med lysdioder att göra, utan detta ordled (hoppsan, nu var vi där igen!) syftar på att nyckeln är ledad.

En lednyckel har en hylsa i varje ände. Hylsorna är tolvuddiga och med olika nyckelvidd. De är fästa i skaftet med en led, och konstruktionen gör det lätt att komma åt muttrar som sitter avigt till. En begränsning jämfört med blocknyckeln är att lednyckeln kräver ett visst fritt utrymme "ovanför" bultskallen för att kunna anbringas. Den klarar inte heller muttrar med alltför långt utstickande bult.

Man vrider lednyckeln genom att använda skaftet som hävarm. Ett annat sätt är att greppa om det platta skaftet med en skiftnyckel, en metod som är praktisk för att komma åt muttrar som sitter djupt försänkta.

Verktyget på bilden ingår i Biltemas lednyckelsats i tumdimensioner, art. nr. 11-265. Satsen kostar 159 kr och innehåller fyra lednycklar med nyckelvidderna 3/8", 7/16", 1/2", 9/16", 5/8", 11/16", 3/4" och 7/8". Värt att notera är att denna sats inte omfattas av den tioåriga garanti som Biltema erbjuder på många av sina andra handverktyg, även om förpackningen utlovar "Very high quality". Framtida användning får utvisa hur det ligger till med den saken.

Premiär!

Välkommen till Calles pannrum! Det här är min nya blogg där jag kommer att delge läsekretsen olika mektips, tester av verktyg och annat inom hobbymekar- och garagesfären.

Bloggförfattaren, med svetsen i högsta hugg.

 Jag som skriver den här bloggen heter Carl Johan Hall och är till vardags civilingenjör inom maskinteknik och VVS-konstruktör. Men när jag inte dimensionerar värmesystem eller ritar ventilationskanaler i CAD tillbringar jag en hel del tid i garaget, och det är vad den här bloggen kommer att handla om.

Först ut hade jag tänkt mig en artikelserie på temat "Dagens verktyg", där jag går igenom olika verktyg, deras användningsområden och huruvida de är något att ha.

Det går förstås bra att kommentera inläggen, och vill man skicka e-post är adressen carljohanhall snabel-a passagen punkt se. Den som föredrar att skicka ett riktigt brev med frimärke på kan göra det till:

Carl Johan Hall
Olshammarsgatan 73
124 76 Bandhagen

Nu kör vi!

Dagens verktyg: Blocknyckel 15 mm

Har du en cykel? Bra! Har du en 15 mm blocknyckel? Jaså inte? Cykla iväg och köp en då! För åtminstone på äldre Monark och Crescent passar den till både hjulmuttrar och pedaler. Man kan visserligen använda en skiftnyckel istället, men dagens verktyg är mycket smidigare.

Blocknyckeln har en öppen, U-formad ände och en sluten, ringformad ände, båda med samma nyckelvidd. Ringnyckeln är den man i första hand använder, och den är ofta något förskjuten i förhållande till skaftet för att ge bättre åtkomlighet. Den ser i regel ut som en tolvuddig stjärna, vilket kan tyckas konstigt med tanke på att en mutter ju är sexkantig. Anledningen är att det ger högre flexibilitet i och med mindre omtagsvinkel - man behöver bara vrida muttern 30 grader innan man kan ta nytt grepp. I vissa fall kommer man inte åt med ringnyckeln, utan använder istället U-nyckeln.

Blocknyckeln på bilden är av märket Kraft, ett fabrikat som Mekonomen i Västerås saluförde på 90-talet. Den är inget proffsverktyg, men duger bra åt hemmafixare. En motsvarande nyckel kostar idag 26:90 kr på Biltema, och torde hålla hyfsad kvalitet eftersom de utlovar 10 års garanti.

Man kan se att den öppna änden ser lite sliten ut på den här blocknyckeln. Skadan uppstod när jag skulle byta pedaler på min cykel - ett exempel på när man använder U-nyckeln. De gamla pedalerna satt ruskigt hårt, men Johansson på två trappor hade monterat generatorer på ASEA i många år och hjälpte mig angripa problemet med universalspray och gummiklubba. Nyckelns käftar fick sig ett par hack, och en del av kromet släppte. Men till slut släppte pedalen också.

Dagens verktyg: Skiftnyckel

Riktiga män och riktiga verktyg har ett gemensamt - de är ofta tillverkade i Enköping. Det vill åtminstone jag tro, eftersom såväl undertecknad som dagens verktyg härstammar från den uppländska regementsstaden.

När sexkantsmuttrar under industrialismen blev alltmer vanliga, uppstod behovet av ett verktyg som kunde lossa och dra åt muttrar och bultar av olika storlek. 1891 patenterade J. P. Johansson skiftnyckeln i dess nuvarande form, vilket kom att lägga grunden för verktygstillverkaren Bahco.

Skiftnyckelns gripvidd är steglöst inställbar. Den klarar alltså alla nyckelvidder upp till den maximala gripvidden. Eftersom den ena käften är rörlig har nyckeln ett visst glapp. Därför ska man helst undvika att använda skiftnyckel, och istället använda en fast nyckel om rätt dimension finns tillgänglig. Ofta springer man dock på en mutter i udda dimension, och därför har skiftnyckeln sin givna plats i varje verktygsuppsättning.

När man använder en skiftnyckel är det viktigt att dra åt den ordentligt om muttern för att minimera glappet. För att inte slita ut skiftnyckeln ska man dra med den fasta käften i vridriktningen, eftersom böjpåkänningen på den känsligare, rörliga käften då blir minst. (Skiftnyckeln på bilden ska alltså vridas moturs.)

Det här är ett verktyg där kvaliteten är viktig. En billig skiftnyckel är ännu bättre på att dra bultskallar runda än vad en dyr är!

Därför är skiftnyckeln på bilden dyr. Motsvarande nyckel kostar i skrivande stund 279 kr hos Clas Ohlson. Det är en riktig Bahco, 250 mm lång med 30 mm gripvidd. Den är smidd i hållfast stål, glappar inte och ligger bra i handen. En extra finess är mätskalan, som gör att skiftnyckeln kan användas som ett enkelt skjutmått.

Dagens verktyg: Hovtång

Det här är det första inlägget i serien "Dagens verktyg". Jag greppar efter första bästa verktyg i lådan, och det visar sig vara... en hovtång!

Hovtången är ett av våra äldsta verktyg. Som namnet antyder används den av hovslagare för att dra ut hästskosöm. Den är också bra till att dra ut spik, och används därför även av snickare. Genom att greppa om spiken med tångens käftar och "luta" tången mot underlaget uppnår man en hävstångsverkan. Hovtången kan även användas till att klippa klenare tråd o dyl, men där är en avbitartång lämpligare.

Detta är ett verktyg som genom seklerna har funnit sin form. Det sker ingen produktutveckling längre, så en gammal hovtång duger minst lika bra som en ny. Tången på bilden har tillhört min morfar (som dock inte var hovslagare utan läroverksrektor) och är tillverkad av F. E. Lindströms Tångfabrik AB i Eskilstuna.