Dagens verktyg: Multiverktyg

Idag fick jag ett förslag till en artikel av en kompis. Han tyckte att jag borde komponera den mest optimala verktygslådan!

Det var en svår nöt. Hur stor får verktygslådan vara? Och vilken typ av jobb ska den klara? Elektronik? Bil? VVS? Hemmafix? Eller lite av varje?

Men dagens verktyg är lite på det temat. Om verktygsuppsättningen man har i garaget klarar "alla" jobb, och bakluckelådan klarar de provisoriska bilreparationerna, är det här miniatyriseringens nästa steg - verktygsuppsättningen som ryms i fickan. Vi talar förstås om multiverktyget.

Det här multiverktyget är konstruerat som en hopfällbar kombinationstång. Dess handtag innehåller ett antal utfällbara verktyg, mer eller mindre användbara: Fil, flasköppnare, spårskruvmejsel, såg, fiskfjällare (när fjällade du en fisk senast?) med linjal (endast i tum), phillipsmejsel, konservöppnare (om man inte får någon fisk) och knivblad.

Jag hade gärna sett en annan verktygskombination, kanske med en bitshållare istället för fiskfjällaren, t ex. Men multiverktygets styrka vilar inte på de individuella verktygens användbarhet, utan på deras antal och verktygets ringa storlek. Det levereras med ett fodral som kan fästas i bältet och väger bara ett par hekto. Det är alltså verktygslådan för lägen då man inte visste att man behövde en verktygslåda.

Det här multiverktyget känns hyfsat gediget, men jag hittar ingen tillverkaruppgift. Jag fick det av en kompis som i sin tur fick det som reklampresent av en bilhandlare.

Om man inte har lika givmilda vänner som jag har finns förstås multiverktyg att köpa. De billigaste kostar runt hundralappen, men det går alldeles utmärkt att betala mer. Originalet från den amerikanska tillverkaren Leatherman kostar från 400 kr och uppåt.

Dagens verktyg: Bågfil

En fogsvans är bra till att såga trä, men ska man såga i metall krävs andra verktyg. Bågfilen är ett lämpligt handverktyg för detta ändamål.

En bågfil består av en båge i vars ändar man fäster ett utbytbart sågblad, och som är försedd med ett handtag i ena änden. Bågfilen klarar att göra raka snitt med ett djup upp till avståndet mellan bågen och sågbladet. Om man måste göra djupare snitt än så - t ex såga av stora plåtar - eller såga "invändiga" hål, finns även bågfilshandtag som håller sågbladet med fri ände utstickande ungefär som ett knivblad.

Bågfilen på bilden är av det svenska fabrikatet G-Man och tillverkad i Edsbyn. Den är avsedd för sågblad på 12", vilket är den vanligaste längden på bågfilsblad.

Bågfilar är inte särskilt dyra i sig. De brukar kosta 100 à 200 kr. Det viktigaste man bör tänka på vid köp är att greppet är bekvämt. Vad som däremot varierar i både pris och kvalitet är bågfilsbladen. Som vanligt kostar bra grejer pengar, och ser man inte fram mot att använda sin bågfil som motionsredskap bör man satsa på Sandvik eller motsvarande kvalitetsblad.

Dagens verktyg: U-nyckel 13 och 17 mm

Det var sommaren 1992 och jag hälsade på min farfar i Väderstad. Jag lånade hans cykel och tog en tur genom det lilla östgötska samhället. Och där - vid vägkanten på en bakgata - låg den! En U-nyckel! Lite rostig och skitig, men som mekarglad 17-åring med en verktygsuppsättning som mest bestod av en billig skiftnyckel stoppade jag glatt U-nyckeln i fickan på min jeansskjorta, cyklade hem till farfar och putsade upp den.

En U-nyckel är en blocknyckel med två U-formade ändar med olika nyckelvidder. På så vis får man in två dimensioner på samma verktyg, något som är önskvärt när man t ex vill ha en kompakt verktygssats till en bil. Ett typiskt bakluckeverktyg med andra ord! Den här nyckeln kan mycket väl härröra från en sådan verktygssats, eftersom speciellt 13 mm är en vanlig dimension på tyska bilar. 17 mm förekommer också rätt ofta.

Det här är ett verktyg jag gillar av följande skäl:

• Det ligger bra i handen.
• Nyckeln är tunn (5 mm) vilket ibland kan vara bra för åtkomligheten.
• Det är av det tyska kvalitetsmärket WGB.
• Det var gratis.
• Det har ett sentimentalt värde eftersom det är ett av mina första verktyg.
• Det har en snygg patina som endast lång och trogen tjänst kan skapa.

Så jag är mycket nöjd med mitt fynd!

Full tank - men av vad?

Bränslemätaren närmar sig noll. Du svänger in på närmaste mack för att tanka. Så vad ska du hälla i? Rätt typ av bränsle brukar stå angivet i bilens instruktionsbok, och för de flesta är den informationen fullt tillräcklig. Men det kan ändå vara värt att veta en del om innehållet i bensinstationens underjordiska cisterner.

Svenska bensinstationer brukar tillhandahålla tre huvudtyper av flytande motorbränslen: Bensin, dieselolja och E85. De två sistnämnda tänkte jag inte ta upp här, utan nöjer mig med att nämna att E85 är en blandning av 75-85 % etanol och resten bensin samt att dieselolja är något som man kör lastbilar på - ja, det finns visst dieseldrivna personbilar också, har jag hört.

För det finns tillräckligt mycket att säga om bensin för att fylla en hel bok. I Sverige säljs bensin huvudsakligen i två kvaliteter: 95 och 98 oktan. Vad innebär det egentligen? 98 oktan är dyrare, så då måste den ju vara bättre. Men på vilket sätt?

Oktantalet är ett mått på bränslets knackningsbeständighet, alltså hur mycket luft-bränsleblandningen kan komprimeras utan att självantända ("knacka"). Knackning låter ungefär som när man slår en skruvmejselklinga mot ett skruvstäd och är mycket skadligt för motorn. Sportbilar har ofta motorer med högt kompressionsförhållande som kräver ett högt oktantal. Högoktanig bensin är däremot med ett modernt uttryck bakåtkompatibel - en motor som är gjord för 95 oktan kan köras på 98 oktan, det är bara en onödig merkostnad. (Överkurs: Vissa motorer kan anpassa tändförställningen för att kunna köras på olika oktantal och ändå tillgodogöra sig fördelen hos det bättre bränslet. Saabs APC System är ett exempel på detta.) Det finns förstås bränslen med andra oktantal - i Danmark har jag sett mackar sälja 92-oktanig bensin (antagligen till landets många mopeder). Bensin för tävlingsbilar och propellerflygplan brukar hålla över 100 oktan.

Så du tankar din Amazon från 1967 med 98 oktan. Allt är frid och fröjd. Eller?

Nej, för nu ramlar man i en annan fallgrop. I tidernas begynnelse raffinerades bensin direkt ur råolja och hade väldigt lågt oktantal, kanske 70-75 oktan. På 1920-talet upptäckte oljebolagen att det gick att höja oktantalet med tetraetylbly. Blyet hade dessutom fördelen att det smorde motorernas avgasventiler. Detta var alltså på den s k gamla goda tiden, som får illustreras av nedanstående bild. Den visar den numera nedlagda Gulfmacken i Väderstad, där min far jobbade extra i början av 60-talet. Då hade stationspersonalen uniform och bensinen kostade ca 8 kr i dagens penningvärde.

Min far på Gulfmacken i Väderstad 1960.

På 70-talet ville man dock komma bort från blybensinen, av två skäl. Dels är bly en giftig tungmetall som det vräktes ut tonvis av genom bilarnas avgasrör. Det andra skälet är att blyet förstör katalysatorer, som började införas i USA vid denna tid (i Europa dröjde det avsevärt längre).

Därför innehåller modern bensin inte tetraetylbly. Det är inget problem om man har en bil som är nyare än ca 1988, eller nyare än ca 1974 om modellen har sålts på USA-marknaden. De har motorer med härdade ventilsäten som klarar blyfri bensin. Men har man en äldre bil bör man tillsätta blyersättning (säljs i flaska på bensinmackar) vid varje tankning.

Något som inte spelar så stor roll för bilar i daglig trafik, men som är värt att tänka på för dem med säsongsfordon, är att bensin faktiskt är en färskvara! Idag använder man andra och mindre giftiga kemikalier än tetraetylbly för att höja bensinens oktantal. De lär dock inte vara lika lagringsstabila, och bensin som har stått över vintern kan ha tappat en del i oktantal. Därför finns det anledning att ta det lite lugnt när man tar fram sitt entusiastfordon framåt vårkanten och inte belasta motorn för hårt innan man hunnit fylla tanken med fräsch bensin. Det kan också vara idé att undvika mackar med liten omsättning, eftersom bensinen kan ha stått länge i cisternen där.

Dagens tips: Elliptiska hål

Att såga ett fyrkantigt hål är inte så svårt, åtminstone inte om det är tillräckligt stort. Ett runt hål är inte heller någon match så länge man har en borrmaskin och en hålsåg med rätt diameter.

Men ett ovalt hål? Den utmaningen ställdes jag inför när jag skulle bygga hyllan för högtalare som jag nämnde i tipset om billig plywood. Högtalarna är i dimensionen 6" x 9", en standardstorlek för trevägshögtalare. De skulle alltså fällas in i varsitt hål som är elliptiskt format, 9 tum (ca 230 mm) på längden och 6 tum (ca 150 mm) på bredden.

Ännu har ingenjörskonsten mig veterligen inte konstruerat en hålsåg som kan ta upp ett elliptiskt hål (bortse nu vänligen från industriella verktygsmaskiner, vi snackar handverktyg här). Det finns som jag ser det två sätt att åstadkomma den ovala formen. Det ena sättet är att använda en rundsåg för finsnickeri. Eftersom jag inte äger någon rundsåg valde jag att tillämpa den andra metoden.

Detta tillvägagångssätt grundar sig istället på att man använder sig av en borrmaskin. Jag började med att rita upp hålets form på en pappersmall, som jag sedan ritade av på arbetsstycket med en snickarpenna. Sedan borrade jag ett stort antal hål (∅3 mm) längs ellipsens insida. Det där med insida är viktigt! Det är betydligt lättare att ta bort än lägga till material i efterhand.

När alla hålen var borrade - så "kant i kant" med varandra som möjligt - skar jag ut ellipsen med en morakniv. Som biprodukt ger detta två ovala skivor som man förslagsvis kan använda som smörgåsunderlägg eller, om man bor i radhus, glödrita texten "Här bor familjen Hönebjär" på, fernissa och hänga upp på ytterdörren.

Nåväl, vad jag nu hade var två hål med ganska taggiga kanter. Dessa jämnade jag av med fil och sandpapper. Jobbet krävde viss precision, för det är inte så mycket gods kvar mellan hålets och skivans kant (det är inget problem när högtalarna väl är fastskruvade, eftersom deras ram i stålplåt hjälper till att förstärka konstruktionen). Med mycket slipande, testpassande och tålamod fick hålen till slut den rätta högtalarformen.

Dagens verktyg: Geringsvinkel

I tipset om billig plywood nämnde jag ett verktyg som jag inte har skrivit om än, så jag gör det nu. Jag vet faktiskt inte vad verktyget heter, men jag tror att det korrekta namnet är geringsvinkel.

Ibland måste man kapa till en bräda eller list med ett vinklat snitt, ofta 45°. Ett exempel på detta är vid tillverkning av dörrfoder och tavelramar. Då kan man använda en speciell geringssåg. Dagens verktyg gör det möjligt att använda en vanlig fogsvans till detta ändamål.

Geringsvinkeln består av en rak kant (nederst i bild) som man håller mot kanten av brädan som ska sågas av. Vid behov kan den spännas fast i brädan med en tving. Plattan till höger är ställbar i steg om 15° (på bilden är geringsvinkeln inställd på 45°). På plattans baksida (ej i bild) sitter en fastnitad metalltunga som håller sågbladet mot plattan.

Jag använder själv mest geringsvinkeln för att få vinkelräta snitt vinkelräta. Dock hittar jag ingen prisuppgift på motsvarande verktyg eftersom det inte längre verkar säljas geringsvinklar. Den här geringsvinkeln är tillverkad av Sandvik och har tillhört min farfar. Den är per definition ett proffsverktyg, eftersom han var snickare till yrket.

Dagens tips: Billig plywood

Serien "Dagens verktyg" är på intet sätt till ända, men kommer nu att varvas med den nya serien "Dagens tips". Nu har vi ju fått ihop så många verktyg att det går att göra något vettigt med dem!

När man ska snickra behövs det material. Då åker man till brädgården eller byggmarknaden och ber dem såga till en lagom stor bit.

Nej, vänta lite nu! Hur stor bit behöver du egentligen? Och behöver den ha snygg ytfinish - du kanske ändå tänkte måla eller klä in den?

Byggmarknader brukar nämligen även ha en hylla med spillbitar som har blivit över när de har kapat upp virke, och det finns en chans att du hittar biten du behöver där. Det blir i så fall betydligt billigare.

Den här 10 mm tjocka plywoodskivan hittade jag i en sådan fyndhörna, och det är ändå en ganska stor bit. Jag tror att den kostade 80 kronor. Den räckte med råge till mitt byggprojekt - en hatthylla till bilen, med plats för två infällda högtalare.

Här står jag i begrepp att kapa den till rätt mått med hjälp av tumstock, snickarpenna, fogsvans och geringsvinkel. Bilden får även illustrera principen att det mesta duger till sågbockar - i brist på annat fick det bli vinterdäcken!

Dagens verktyg: Fogsvans

Verktyget för dagen är vad många skulle kalla en vanlig såg, men som egentligen heter fogsvans. Namnet har inget med fog som i skarv att göra, utan kommer från tyskans Fuchsschwanz (sv. rävsvans).

Fogsvansen används för att såga i trä, plywood o dyl. Det enda den klarar är raka snitt - ingen figursågning - men den avverkar å andra sidan material snabbt.

Om det är en bra fogsvans, vill säga. Det är inte sågen på bilden. Jag var nämligen dumsnål och köpte den billigaste fogsvansen för mellan 50 och 100 kr. Och en billig såg ger billig motion. Vill man vara lite vitsig kan man säga att jag sågar det här verktyget.

Här gäller den vanliga regeln att man får vad man betalar för. En riktig fogsvans från Sandvik (numera säljs de under namnet Bahco) för 250 kr gör jobbet betydligt bättre. Visst, förr eller senare kommer man igenom sin planka även med en billig såg, men snickarglädjen brukar ha hunnit försvinna någonstans på vägen. Satsa därför på kvalitet från Sandviken!

Dagens verktyg: Bitshållare

När man står och drar skruvar med sin borrskruvdragare vill man ibland byta bits, från till exempel bits för spårskruv till exempelvis insexbits. Då måste man lossa chucken, ta ur den ena bitsen, sätta i den andra bitsen och dra åt chucken igen. Jobbigt, eftersom det kräver två händer och man lätt tappar den första bitsen på ett svåråtkomligt ställe.

Om man inte har en bitshållare, alltså. Då fäster man bitshållarens sexkantsskaft i skruvdragarens chuck och låter den sitta där. Sedan är det bara att fästa i sina bits i hållaren. De klickar i med hjälp av en magnet och är dessutom mekaniskt fastlåsta. För att lossa bitsen drar man tillbaka den lettrade ringen. Att byta bits går då på ett par sekunder. Bitshållaren är av märket Bosch, men passar till alla skruvdragare med trebackschuck.

Det här är förstås inte ett oundgängligen nödvändigt verktyg, utan en praktisk komplettering till en bra borrskruvdragare. Bitshållaren säljs på Clas Ohlson (art. nr.40-9251) och kostar där 99 kr.