Full tank - men av vad?

Bränslemätaren närmar sig noll. Du svänger in på närmaste mack för att tanka. Så vad ska du hälla i? Rätt typ av bränsle brukar stå angivet i bilens instruktionsbok, och för de flesta är den informationen fullt tillräcklig. Men det kan ändå vara värt att veta en del om innehållet i bensinstationens underjordiska cisterner.

Svenska bensinstationer brukar tillhandahålla tre huvudtyper av flytande motorbränslen: Bensin, dieselolja och E85. De två sistnämnda tänkte jag inte ta upp här, utan nöjer mig med att nämna att E85 är en blandning av 75-85 % etanol och resten bensin samt att dieselolja är något som man kör lastbilar på - ja, det finns visst dieseldrivna personbilar också, har jag hört.

För det finns tillräckligt mycket att säga om bensin för att fylla en hel bok. I Sverige säljs bensin huvudsakligen i två kvaliteter: 95 och 98 oktan. Vad innebär det egentligen? 98 oktan är dyrare, så då måste den ju vara bättre. Men på vilket sätt?

Oktantalet är ett mått på bränslets knackningsbeständighet, alltså hur mycket luft-bränsleblandningen kan komprimeras utan att självantända ("knacka"). Knackning låter ungefär som när man slår en skruvmejselklinga mot ett skruvstäd och är mycket skadligt för motorn. Sportbilar har ofta motorer med högt kompressionsförhållande som kräver ett högt oktantal. Högoktanig bensin är däremot med ett modernt uttryck bakåtkompatibel - en motor som är gjord för 95 oktan kan köras på 98 oktan, det är bara en onödig merkostnad. (Överkurs: Vissa motorer kan anpassa tändförställningen för att kunna köras på olika oktantal och ändå tillgodogöra sig fördelen hos det bättre bränslet. Saabs APC System är ett exempel på detta.) Det finns förstås bränslen med andra oktantal - i Danmark har jag sett mackar sälja 92-oktanig bensin (antagligen till landets många mopeder). Bensin för tävlingsbilar och propellerflygplan brukar hålla över 100 oktan.

Så du tankar din Amazon från 1967 med 98 oktan. Allt är frid och fröjd. Eller?

Nej, för nu ramlar man i en annan fallgrop. I tidernas begynnelse raffinerades bensin direkt ur råolja och hade väldigt lågt oktantal, kanske 70-75 oktan. På 1920-talet upptäckte oljebolagen att det gick att höja oktantalet med tetraetylbly. Blyet hade dessutom fördelen att det smorde motorernas avgasventiler. Detta var alltså på den s k gamla goda tiden, som får illustreras av nedanstående bild. Den visar den numera nedlagda Gulfmacken i Väderstad, där min far jobbade extra i början av 60-talet. Då hade stationspersonalen uniform och bensinen kostade ca 8 kr i dagens penningvärde.

Min far på Gulfmacken i Väderstad 1960.

På 70-talet ville man dock komma bort från blybensinen, av två skäl. Dels är bly en giftig tungmetall som det vräktes ut tonvis av genom bilarnas avgasrör. Det andra skälet är att blyet förstör katalysatorer, som började införas i USA vid denna tid (i Europa dröjde det avsevärt längre).

Därför innehåller modern bensin inte tetraetylbly. Det är inget problem om man har en bil som är nyare än ca 1988, eller nyare än ca 1974 om modellen har sålts på USA-marknaden. De har motorer med härdade ventilsäten som klarar blyfri bensin. Men har man en äldre bil bör man tillsätta blyersättning (säljs i flaska på bensinmackar) vid varje tankning.

Något som inte spelar så stor roll för bilar i daglig trafik, men som är värt att tänka på för dem med säsongsfordon, är att bensin faktiskt är en färskvara! Idag använder man andra och mindre giftiga kemikalier än tetraetylbly för att höja bensinens oktantal. De lär dock inte vara lika lagringsstabila, och bensin som har stått över vintern kan ha tappat en del i oktantal. Därför finns det anledning att ta det lite lugnt när man tar fram sitt entusiastfordon framåt vårkanten och inte belasta motorn för hårt innan man hunnit fylla tanken med fräsch bensin. Det kan också vara idé att undvika mackar med liten omsättning, eftersom bensinen kan ha stått länge i cisternen där.