Hur allting började

Den här bloggens namn kanske har gett upphov till en del spekulationer hos läsekretsen. Bor jag i ett pannrum? Nej. Mekar jag i ett pannrum? Nej, i ett garage. I två olika garage, faktiskt. Dock har vissa personer antytt att jag mer eller mindre bor i garaget. Och en kompis har faktiskt sitt mekargarage i en gammal panncentral, så den gissningen var inte så långsökt. Men förklaringen är en helt annan.

När jag var liten grabb tillbringade jag varje sommar några veckor hos farfar i Väderstad. Det var den bästa biten av sommarlovet. Jag badade i Rinnasjön, cyklade cross med killarna i farfars kvarter och såg riktiga hästar och kor. För att inte tala om skördetröskor och traktorer. Och solen sken jämt.

Nej, det gjorde den inte. Till och med i nostalgins technicolorljus är svensk sommar ibland ganska regnig. Men det gjorde inte så mycket, för farfars egnahemsvilla hade ett pannrum i källaren. Där fanns en hel del verktyg, eftersom min farfar var byggnadssnickare och således en händig man. I det pannrummet snickrade jag under årens lopp ihop en hel del grejer.

Kurt Hall (1915-1993). Farfar och innehavare av ett pannrum.

När sommaren led mot sitt slut återvände jag hem till Västerås, solbränd och med utpräglad östgötsk dialekt. Och det kändes som om något fattades. Sol, bad, sommarlov – och ett pannrum. Det närmaste man kom när plugget väl hade börjat igen var läroplansenligt smörknivstäljande i träslöjden, men det var liksom inte samma grej.

Istället skapade jag med tiden mitt eget pannrum.

Eller, rättare sagt, mina egna pannrum. För det har funnits flera. Cykelkällaren där vi skruvade med mopeder på högstadiet. En snötäckt parkering på Gideonsberg där jag bytte luftfilter på min första bil. En laboratorieverkstad på KTH där jag en mörk novemberkväll göt en snapsbägare i tenn med mina initialer i botten. Samt, förstås, rummet bakom pannan – även det ett rum för kreativitet.

Men det var i Väderstad som allting en gång började. När jag startade den här bloggen funderade jag länge och väl över vad den skulle heta. Först då såg jag den röda tråden från farfars pannrum, via mopederna, skrotbilarna och KTH, till de färdigheter jag besitter idag och det virtuella pannrum som bloggen kan sägas utgöra. Som en liten hyllning till min farfar döpte jag därför bloggen till – Calles pannrum!