Dagens tips: Sy ett verktygsfodral till

Häromåret skjutsade jag en kompis till Biltema. Där handlade han en hylsnyckelsats med hylsor i millimeter och tum. Men kompisen mekar nästan bara med europeiska bilar, utom när han är assisterande mekaniker i mitt garage. Så eftersom han är så snäll, fick jag tumhylsorna som tack för skjutsen!

Sexkantshylsorna förvarar jag i bakluckelådan. De har 1/4" och 3/8" fyrkantsfäste och är därför ett perfekt komplement till farfars gamla metriska hylsnyckelsats, eftersom de täcker nästan alla dimensioner upp till 3/4".

Snart märkte jag dock att det är opraktiskt att låta sjutton hylsor skramla runt lösa i en verktygslåda. Det tar en bra stund att leta reda på rätt dimension. Så hur skulle jag förvara dem - i en liten påse kanske? Nej, problemet skulle kvarstå. Borra hål i en träbit? Nej, jag hade inte rätt hålborrar. Hmm...

Fram med symaskinen! Jag hade ju redan sytt ett fodral för PU-nycklar, och det var kul och blev bra. Alltså klippte jag benen av ett par utslitna jeans och fick på så sätt både ett par sommarslapparshorts och material till ett verktygsfodral:

Konstruktionen är enkel: En rektangulär bit med fållade kanter till baksidan och två likadana, men smalare, remsor till fickorna. Efter att ha sytt ihop dem sydde jag väggar för att avdela en ficka för varje hylsa.

När man lagt hylsorna i sina fickor - lämpligen i storleksordning - viks fodralet på mitten och ryms i verktygslådans sidofack. Skrammelfritt och tympligt.

Den drivne skräddaren syr förstås olika stora fack för hylsorna, syr i ett blixtlås och broderar nyckelvidderna på fodralet, men jag har aldrig trott på att överarbeta saker och ting.

Dagens tips: Hitta chassinumret

I fjol skulle jag besikta min gamla amerikanare. Jag fick då en fråga som jag tidigare inte har fått: "Var sitter chassinumret?"

Jag pekade hjälpsamt på en fabriksmonterad skylt i vindrutan, men det räckte inte. Inte heller en nitad plåt i bagagerummet var tillfyllest - nej, här skulle det vara ett stansat chassinummer. Det hela slutade med att besiktningsmannen och jag gick in på kontoret och bläddrade i en pärm, där vi hittade ett blad daterat 1978 i vilket alla kontrollpunkter på en Ford Mustang av 1973 års modell fanns nedtecknade. Efter att ha funnit upplysningen "Chassinummerplacering: Vindruta" var saken ur världen.

Vad som har hänt är att Sveriges fordonsbyråkrati har slagit till. Det har hänt förr, och kommer säkerligen att hända igen. Det har nämligen gått ut ett direktiv från Swedac (den myndighet som ackrediterar besiktningsföretag) om att bilars chassinummer ska kontrolleras noggrannare. Egentligen är inte det här någon ny bestämmelse, utan en skärpt kontroll av att en redan befintlig regel följs.

Vad är det då som gäller? Jo, i Sverige ska alla bilar av 1969 års modell och senare ha chassinumret instansat i karossen ifall de har självbärande kaross. Rambyggda bilar ska ha numret instansat i ramen. För bilar av 1968 års modell och tidigare räcker det med en fastnitad chassinummerskylt.

Problemet som har uppstått har främst drabbat amerikanare. I USA räknas, eller räknades åtminstone förr, VIN-plåten i vindrutan som bilens "riktiga" chassinummer. I Sverige har man fått stansa in numret vid import, något som inte alltid har gjorts. Och även om det har gjorts, kan det vara svårt att hitta. Det är inte ens säkert att det finns kvar.

På webbforum o dyl har jag förstått att det här problemet har drabbat fler än jag. En del jänkebilsägare har fått ett föreläggande om begränsad registreringsbesiktning, inför vilken chassinumret har stansats in. Egentligen skulle inte min bil ha blivit godkänd, men jag klarade mig genom en kombination av röta, envishet och välsmord käft - i alla fall den gången.

Jag insåg emellertid att frånvaron av instansat chassinummer skulle kunna leda till problem vid framtida besiktningar. Så jag beslöt mig för att leta reda på om det fanns, och i så fall var.

Var ska man leta efter chassinumret? Enligt bestämmelserna ska det vara instansat i en karossdel som inte utan svårighet kan bytas ut. Det utesluter dörrar, framflyglar och annat som går att skruva loss. Men det finns fortfarande mycket plåt att leta på. I bagageutrymmets golv verkade det kunna ha stansats in, enligt information som jag hittade på nätet. Nej, inga nuffror där.

Vilket nummer ska man leta efter? Hela chassinumret, alltså det som står på registreringsbeviset och är inpräglat i bilens registreringsskyltar. Cirka 5-8 mm höga siffror och bokstäver. På vissa bilar finns det partiella, dolda chassinummer från fabrik, men de är egentligen inte tillräckliga.

Jag hade egentligen gett upp letandet när min blick - i ett helt annat ärende - föll på vänster stötdämpartorn. Var det en repa? Nej, en etta! Och där var en sjua! Där satt chassinumret, nästan helt dolt av tjocka lager färg.

För att chassinumret skulle synas tydligare beslöt jag mig för att ta bort färgen. Det var inte läge att använda smärgelduk eller sliptrissa här. Färgen skulle bort, men numret skulle vara kvar. Jag maskerade därför kring numret med kraftig tejp och började bearbeta färgen med en skotterondell, eller vad garagepolaren nu kallade den, i borrmaskin. Jag tror att en likadan är t ex Biltemas motsvarighet med art. nr. 19-334 - den ser i alla fall likadan ut på bild. Den tar bort färg, men inte metall. Siffrorna är nämligen inte särskilt djupt instansade. Det är svårt att stansa för hand i stålplåt.

Till slut hade jag skrubbat fram ren metall kring alla siffrorna, men ville förstås inte att de skulle vara utsatta för väder och vind. Så jag maskerade kring en lite större ruta med maskeringstejp och skyddspapper, varefter jag täckte numret med ett tunt lager halvmatt svart sprayfärg, typ Plasticote:

Just det här stället förekommer på fler Mustanger från 1971-73, så om man har en sådan kan det vara idé att börja leta där. Annars får man "tänka plåt": Var kunde mekanikern med stansarna hamra i något så när tjock plåt, alternativt få in ett mothåll under tunnare plåt, och ha utrymme att svinga sin hammare?

Slutet gott, allting gott. Men ibland är det nästan jobbigare med motsträvig byråkrati än med hårt fastrostade muttrar!

Dagens tips: Byte av cykelpedaler

Våren är här! Därför tog jag fram min cykel för en tur i det fina vädret. Det bar sig dock inte bättre än att jag lyckades trampa av en pedal och fick leda hem cykeln ända från Enskede.

Jag konstaterade att pedalens gängade axeltapp hade gått av inne i veven. Det här skulle inte bli lätt.

Nåväl, solen sken och det var bara att sätta sig utanför garaget och börja meka. Som en liten uppvärmning började jag med att demontera den oskadade pedalen - pedaler säljs parvis, så den skulle också bort. Visste du förresten att pedalerna på en cykel är olika? Höger pedal är högergängad och den vänstra är vänstergängad, för att de inte ska skruvas ut när man trampar. Utan den kunskapen förvandlas ett pedalbyte från svårt till omöjligt - pedalerna sitter hårt nog även om man försöker skruva åt rätt håll.

Ja, pedalen satt hårt. Genom att spraya på WD-40 och angripa den med 15 mm-nyckel och gummiklubba lyckades jag med viss möda skruva loss den. Halva jobbet klart, åtminstone i teorin.

Sedan var det dags för den avbrutna pedalen. Som man kan se på bilden gick det inte att komma åt resterna av axeln med något gripande verktyg. Min plan var därför att borra hål i bulten för att därefter slå ur resterna med en dorn (det kan tilläggas att skyddsglasögon starkt rekommenderas vid den här typen av arbeten).

Efter att ha brutit av tre billiga skräpborrar i det uppenbarligen mycket hårda materialet förflyttade jag mig själv och cykeln till polarnas mera välutrustade mekargarage. Erfaren Mekaniker 1 rådde mig där att svetsa på en mutter för att med hjälp av denna skruva loss bulten.

Sagt och gjort. Jag är en ganska oerfaren svetsare, men lyckades få dit en liten mutter. När jag försökte vrida loss den med hjälp av en rörtång lyckades jag, i så måtto att jag vred loss muttern och min svetsfog.

Därför återgick jag till borr-metoden. Till slut lyckades jag få till ett genomgående hål. Nu gjorde jag något riktigt dumt. Jag försökte dra loss bulten med en grispitt. Det rumsrena namnet för detta verktyg är skruvutdragare, ett slags vänstergängad konisk skruv. Verktyget gick av och dess härdade spets satt bergfast kvar i hålet (tydligen inte helt ovanligt). Efter att ha borrat fler hål och rymma upp dem med en liten rundfil lyckades jag slå ur resterna av grispitten. Och jag hade faktiskt fått bort en del material från bulten också.

Nu dök Erfaren Mekaniker 2 upp i garaget, och vi fäste veven med vidhängande cykel i ett skruvstäd för att kunna angripa problemet med mer kraft. Jodå, dammade man på med dorn och slägga lossnade det lite flisor! Framsteg!

Vi upptäckte dock att en spricka började utbreda sig tvärsöver veven. Nu tyckte jag att det var läge att lägga ner projektet och skriva av cykeln - eller åtminstone veven - med tanke på att jobbet började tära både på mitt tålamod och mekargaragets verktygsbestånd. Och jag funderade ändå på att köpa en sportigare hoj... Erfaren Mekaniker 2 var dock av åsikten att det nu handlade om principer - det var liksom en kamp mot elementen, och då kan man inte låta elementen vinna, eller hur? - varpå han raskt svetsade ihop veven igen och angrep återstoden av bulten med ett urkapat bågfilsblad. Godset slet snabbt på bladet, men nu var vi nästan nere i gängorna! Pang, pang, pang, så slog vi ur resterna av bulten med en dorn.

Nu var det bara att köpa nya pedaler och skruva dit! Pedaler finns med två diametrar på den gängade axeltappen; 9/16" (vanligt på mountainbike) och 1/2" (äldre standardcyklar som den här). Monteringen av den ena pedalen gick ganska lätt, eftersom jag smorde gängorna med kopparpasta. Den andra pedalen - den vars företrädare hade gått av -var lite marigare att få dit, eftersom vi hade misshandlat gängorna en del. Men det gick det också, genom att skruva pedalen fram och åter när det började gå riktigt trögt.

Slutet gott, allting gott. Erfaren Mekaniker 1 vidhåller dock att det lättaste sättet hade varit att svetsa på en mutter, förutsatt att man svetsar ordentligt. Jag säger inte emot honom.

Dagens tips: Sy ett verktygsfodral

Jag gillar att ha en rejäl verktygsuppsättning i bakluckan. Gamla bilar drabbas ju av fel ibland, precis som nya. Dessutom går gamla bilar med lite tur att reparera vid vägkanten, till skillnad från nya.

Eftersom jag kör jänkare är ryggraden i denna verktygsuppsättning en sats med blocknycklar i tum. Det är Biltemas verktygssats 11-659, som innehåller 9 st U-ringnycklar från 5/16" till 7/8". Med den klarar man de flesta bultar, och kan bli dagens hjälte när man ser den där skamfilade Impalan med öppen motorhuv och två förbryllade raggare, en som letar efter och hittar felet samt en som letar efter men inte hittar verktygslådan som visst blev kvar på Power Meet.

Men hur förvarar man U-ringnycklarna, eller PU-nycklarna som de också kallas, på bästa sätt? Just den här verktygssatsen levererades i en sorts hållare av plast, men den är opraktisk och bara att glömma. Hittills har jag haft dem liggande i sidofacket i en verktygslåda. Det funkar halvbra, men nycklarna skramlar omkring och det är bökigt att hitta rätt dimension. Därför sydde jag ett verktygsfodral.

Som utgångsmaterial använde jag en shoppingkasse i bomullstyg. Den var precis så stor att den räckte till och i ett lagom tjockt tyg, tunnare än jeans men betydligt kraftigare än en T-shirt.

Jag klippte ut en stor rektangel som fick bli stommen i fodralet. Sedan klippte jag ut två parallelltrapetsformade bitar till fickorna. Jag vek in kanterna och sydde med zigzagsöm (fålla, tror jag det heter) för att tyget inte skulle repa upp sig.

Om man inte har en symaskin är det förresten lika bra att lägga det här projektet på is tills man får tillgång till en. Det tar alldeles för lång tid att sy det här fodralet för hand.

Sedan lade jag fickbitarna på stommen och sydde fast dem med raksöm, varefter jag lade en zigzagsöm precis i kanten. "Väggarna" mellan facken för nycklarna sydde jag med en rätt bred zigzagsöm med raksömmar på ömse sidor.

Nästan gratis och bara ett par timmars jobb, till och med för mig som knappt har sytt maskin sedan syslöjden. Det lurigaste var nog att hitta en layout som utnyttjade utrymmet på ett bra sätt. Man måste tänka på att flärpen till höger i bild måste kunna fällas ner till överkant på den nedersta fickan.

Såna här verktygsfodral går förstås att göra även för andra verktyg. Den enda begränsningen är att verktygen måste vara avlånga. Tänk skruvmejslar, inte hammare. När verktygen väl ligger i fodralet ska det gå att rulla ihop! Sedan slår man ett snöre runt hela paketet, och det tar då inte mer plats än en stor ficklampa.

Dagens tips: Sluta släng skrotet!

Så här illa kan det gå ibland. En kärvande mutter på en gammal bil, ett resolut grepp om T-handtaget... och vips är det snarare Y- än T-format. Till en 13 mm-mutter hade nog ett 3/8"-handtag varit bättre än kvartstum, och lite rostlösare hade inte heller skadat.

Läxan man lär av detta är att japanskt kolstål från 70-talet inte är något höghållfasthetsmaterial. Överlag kan sägas att lägstanivån har blivit bättre och att man sällan stöter på sånt här skräp nuförtiden. Jag tror inte att jag skulle klara att böja till ett modernt T-handtag med bara händerna.

Hursomhelst, vad jag tänkte komma till är att jag inte skickade verktyget i soporna. Det är ingen idé att försöka kränga järnskrot heller (man får nästan ingenting ens för jättepartier). Nej, jag behöll det! Förr eller senare kan man nämligen råka på en situation där just ett böjt T-handtag är precis vad som krävs för att komma åt en mutter som sitter marigt till.

Därför ser jag skadade verktyg som modifierade snarare än förstörda. T-handtaget har alltså övergått till att vara ett hemgjort specialverktyg!

Dagens tips: Högtalarhatthylla

Tidigare visade jag i två inlägg hur jag sågade till och tog upp hål i plywood för att bygga en hatthylla med två hål för högtalare. Sedan var det dags för det roligaste: Montering!

Hatthyllan inrymmer som nämnts två högtalare i dimension 6"x9". Det är s k trevägshögtalare, dvs med bas-, mellanregister- och diskantelement i samma högtalare. Bilden visar för tydlighets skull högtalarna provmonterade. Jag valde att klä hyllan med svart högtalarmatta. Ett alternativ hade varit att fernissa den för träfinish, men det skulle nog passa bättre ombord på en båt och vara mindre snyggt i en bil. Hyllan fästes i underliggande plåt (som redan hade uppklippta hål för högtalare) med två genomgående försänkta maskinskruvar med bricka och mutter. Högtalarna fästes i sin tur i hyllan (efter att den klätts in med högtalarmatta) med fyra träskruvar vardera.

Elektriskt är inkopplingen enkel. Höger högtalare till höger kanal på stereon och vice versa, men polariteten är viktig! Plus till plus och minus till minus på båda högtalarna - råkar man vända på ena högtalarens kablar kommer de att släcka ut varandra med svagt ljud som följd.

Nu blev ljudet ingalunda svagt. Den här anläggningen räcker bra, trots att den måste överrösta en V8 med grovt avgassystem. Slutsteg känns som överkurs.

Dagens tips: Elliptiska hål

Att såga ett fyrkantigt hål är inte så svårt, åtminstone inte om det är tillräckligt stort. Ett runt hål är inte heller någon match så länge man har en borrmaskin och en hålsåg med rätt diameter.

Men ett ovalt hål? Den utmaningen ställdes jag inför när jag skulle bygga hyllan för högtalare som jag nämnde i tipset om billig plywood. Högtalarna är i dimensionen 6" x 9", en standardstorlek för trevägshögtalare. De skulle alltså fällas in i varsitt hål som är elliptiskt format, 9 tum (ca 230 mm) på längden och 6 tum (ca 150 mm) på bredden.

Ännu har ingenjörskonsten mig veterligen inte konstruerat en hålsåg som kan ta upp ett elliptiskt hål (bortse nu vänligen från industriella verktygsmaskiner, vi snackar handverktyg här). Det finns som jag ser det två sätt att åstadkomma den ovala formen. Det ena sättet är att använda en rundsåg för finsnickeri. Eftersom jag inte äger någon rundsåg valde jag att tillämpa den andra metoden.

Detta tillvägagångssätt grundar sig istället på att man använder sig av en borrmaskin. Jag började med att rita upp hålets form på en pappersmall, som jag sedan ritade av på arbetsstycket med en snickarpenna. Sedan borrade jag ett stort antal hål (∅3 mm) längs ellipsens insida. Det där med insida är viktigt! Det är betydligt lättare att ta bort än lägga till material i efterhand.

När alla hålen var borrade - så "kant i kant" med varandra som möjligt - skar jag ut ellipsen med en morakniv. Som biprodukt ger detta två ovala skivor som man förslagsvis kan använda som smörgåsunderlägg eller, om man bor i radhus, glödrita texten "Här bor familjen Hönebjär" på, fernissa och hänga upp på ytterdörren.

Nåväl, vad jag nu hade var två hål med ganska taggiga kanter. Dessa jämnade jag av med fil och sandpapper. Jobbet krävde viss precision, för det är inte så mycket gods kvar mellan hålets och skivans kant (det är inget problem när högtalarna väl är fastskruvade, eftersom deras ram i stålplåt hjälper till att förstärka konstruktionen). Med mycket slipande, testpassande och tålamod fick hålen till slut den rätta högtalarformen.

Dagens tips: Billig plywood

Serien "Dagens verktyg" är på intet sätt till ända, men kommer nu att varvas med den nya serien "Dagens tips". Nu har vi ju fått ihop så många verktyg att det går att göra något vettigt med dem!

När man ska snickra behövs det material. Då åker man till brädgården eller byggmarknaden och ber dem såga till en lagom stor bit.

Nej, vänta lite nu! Hur stor bit behöver du egentligen? Och behöver den ha snygg ytfinish - du kanske ändå tänkte måla eller klä in den?

Byggmarknader brukar nämligen även ha en hylla med spillbitar som har blivit över när de har kapat upp virke, och det finns en chans att du hittar biten du behöver där. Det blir i så fall betydligt billigare.

Den här 10 mm tjocka plywoodskivan hittade jag i en sådan fyndhörna, och det är ändå en ganska stor bit. Jag tror att den kostade 80 kronor. Den räckte med råge till mitt byggprojekt - en hatthylla till bilen, med plats för två infällda högtalare.

Här står jag i begrepp att kapa den till rätt mått med hjälp av tumstock, snickarpenna, fogsvans och geringsvinkel. Bilden får även illustrera principen att det mesta duger till sågbockar - i brist på annat fick det bli vinterdäcken!