Dagens verktyg: Spärrnyckel

Har ni haft en god jul? Det har jag! Efter sedvanligt skink- och lutfiskätande samt nubbedrickande var det dags att ge sig ut i mellandagarnas detaljhandelsyra. Tomtens säck innehöll bland annat ett fint porträtt av Karl XI och Christopher Polhem, vilket var som gjort för att omsättas i verktygsfackhandeln.

En lucka i min verktygssamling var nämligen spärrnycklar. Detta verktyg är ett mellanting av ringnyckel och spärrskaft.

På Clas Ohlson fann jag en sats med kombinerade U- och spärrnycklar (art. nr. 40-7226) för 499 kr. Det får ses som ganska prisvärt, eftersom satsen innehåller 7 olika nyckelvidder (8, 10, 12, 13, 14, 17 och 19 mm) med 5 graders omtagsvinkel. Verktygssatsen är av Gubbdagis' eget märke Cocraft och torde hålla god kvalitet eftersom den omfattas av en 10-årig garanti.

Nöjd med mitt fynd satte jag mig och bläddrade i Clas Ohlsons katalog och beslöt mig raskt för att utnyttja butikskedjans generösa erbjudande av öppet köp. Jag hittade nämligen en ännu bättre spärrnyckelsats för samma pris!

Stora kedjor har både för- och nackdelar. En fördel med Clas Ohlsons standardiserade sortiment är att öppet köp fungerar överallt. Trots att jag hade köpt verktygen i Västerås gick det utmärkt att byta in dem i Farsta. Vad jag istället valde var verktygssatsen med art. nr. 40-7825. Anledningarna till att jag föredrar den är följande:

• Det är en ren spärrnyckelsats - U-nyckeldimensionerna i Cocraft-satsen är sådana som jag redan har.
• Den här spärrnyckelsatsen innehåller alla hela millimeter fr. o. m. 8 mm t. o. m. 19 mm.
• Den är av fabrikatet Bahco - inte bara god kvalitet, utan rentav proffskvalitet!

Bahcos produktnummer på verktygssatsen är S4RM/3T. Så här ser den ut:

En spärrnyckel är en ringnyckel med spärrfunktion för ringen. På så vis kombinerar den spärrskaftets snabbdragningsfunktion med ringnyckelns smidighet. De här nycklarna har 72 tänders spärrsystem (5° omtagsvinkel) vilket är vad de bättre spärrskaften brukar ha. Genom att varje nyckelände kombinerar två nyckelvidder klarar satsen 2x2x3=12 olika dimensioner. Verktygen levereras med ett tygfodral med bältesfäste och är tillverkade i Taiwan.

Ett oumbärligt verktyg? Nej. Prisvärt? Ja, med tanke på kvaliteten och antalet dimensioner. Bra att ha? Definitivt. Spärrnyckelns stora fördel i garaget är förstås att det går snabbt att dra även ganska svåråtkomliga muttrar. Den andra styrkan hos just den här verktygssatsen är att den är kompakt ute på fältet. Tolv dimensioner av blocknycklar väger nämligen en hel del. Att bära med sig den här satsen (plus kanske en bra skiftnyckel för de muttrar man inte kommer åt med en ringnyckel) är avsevärt lättare.

God fortsättning!

Dagens tips: Högtalarhatthylla

Tidigare visade jag i två inlägg hur jag sågade till och tog upp hål i plywood för att bygga en hatthylla med två hål för högtalare. Sedan var det dags för det roligaste: Montering!

Hatthyllan inrymmer som nämnts två högtalare i dimension 6"x9". Det är s k trevägshögtalare, dvs med bas-, mellanregister- och diskantelement i samma högtalare. Bilden visar för tydlighets skull högtalarna provmonterade. Jag valde att klä hyllan med svart högtalarmatta. Ett alternativ hade varit att fernissa den för träfinish, men det skulle nog passa bättre ombord på en båt och vara mindre snyggt i en bil. Hyllan fästes i underliggande plåt (som redan hade uppklippta hål för högtalare) med två genomgående försänkta maskinskruvar med bricka och mutter. Högtalarna fästes i sin tur i hyllan (efter att den klätts in med högtalarmatta) med fyra träskruvar vardera.

Elektriskt är inkopplingen enkel. Höger högtalare till höger kanal på stereon och vice versa, men polariteten är viktig! Plus till plus och minus till minus på båda högtalarna - råkar man vända på ena högtalarens kablar kommer de att släcka ut varandra med svagt ljud som följd.

Nu blev ljudet ingalunda svagt. Den här anläggningen räcker bra, trots att den måste överrösta en V8 med grovt avgassystem. Slutsteg känns som överkurs.

Dagens verktyg: Däckavtagare

När jag pluggade fick jag en praktisk gåva av min korridorsgranne, en student från cykelns förlovade land - Nederländerna. En reparationssats för cyklar, innehållande tre däckavtagare!

Däckavtagare används för att avlägsna och montera däck med innerslang, till exempel vid punkteringar. Två däckavtagares flata ändar sticks in mellan däck och fälg, varefter man bänder ut däckets kant och hakar fast de hakförsedda ändarna i två ekrar. Sedan drar man den tredje däckavtagaren runt fälgens periferi, och vips har man fått loss däcket. Omvänt används de till att peta tillbaka däcket när punkan väl är lagad.

Vassa verktyg såsom skruvmejslar ska av lätt insedda skäl inte användas för detta ändamål. Till nöds kan man använda den rundade änden av en liten skiftnyckel, men detta är det korrekta verktyget.

Däckavtagarna förvaras tillsammans med andra reparationstillbehör i en snygg plåtask (jag gillar plåtlådor). Min holländska är rätt knackig, men jag tror att innehållet enligt texten är: Däckavtagare, solution, lagningslappar, ventilgummin och slippapper. Och det är vad som krävs för att laga en punktering!

Dagens verktyg: Oljekanna

Gnisslande mekanismer är ett otyg.Inte nog med att de låter illa - osmorda delar fungerar dessutom sämre och går fortare sönder. Därför är dagens verktyg ett måste för den seriöse mekanikern. Ja, oljekannan är faktiskt själva symbolen för smörjning - oljetryckslampan på bilar har ju en bild av just en oljekanna!

En oljekanna är en liten behållare med pip, som fungerar precis som en pumpflaska för flytande tvål. Den här oljekannan är gjord av plåt och försedd med böjlig pip för svåråtkomliga smörjställen. Den är inköpt på OKQ8, men oljekannor säljs på de flesta verktygsaffärer. Biltema har en snarlik modell (art. nr. 20-720) för det ringa priset av 26:90 kr.

Oljekannan fyller man med lämplig tunn olja (jag använder Volvos transmissionsolja för manuella växellådor, eftersom det blev en halv dunk över vid oljebytet) och applicerar där så behövs. Cykelkedjor, gångjärn, diverse grejer på bilar - funkar lite varstans. Sedan är det färdiggnisslat!

Dagens verktyg: Spilloljedunk

Det förra inlägget om oljemåttet leder mig osökt in på ett annat kärl, som inte används till att fylla på, utan tappa ur motorolja. Vid oljebyte kan man naturligtvis använda en vanlig hink för att samla upp spilloljan, men dagens verktyg är smidigare.

En spilloljedunk är en kombinerad dunk och balja av plast. Den är försedd med tre skruvlock. Innan man ska tappa oljan ur motorn skruvar man ur båda de mindre locken och låter det större locket vara stängt. Hålet i dunkens fördjupning är förstås till för oljan att rinna ned i. Det andra lilla hålet är till för att släppa ut den undanträngda luften medan dunken fylls. När oljan har runnit ned i dunken skruvar man tillbaka locken. Sedan är det bara att tömma dunken på sin lokala miljöstation genom att skruva av det stora locket och hälla ur oljan.

Ett nödvändigt verktyg? Nej, men praktiskt. Dunken är bara 13 cm hög och ryms under bilen utan att den behöver hissas upp särskilt högt. Den rymmer 10 l (räcker för alla personbilsmotorer) och säljs på Biltema (art. nr.19-1419) för 99:90 kr. Betala inte mer, för här får man inte bättre kvalitet för högre pris! Eftersom dunken är tät, vettigt utformad och rent kemiskt tål olja ser jag den som fulländad.

Dagens verktyg: Oljemått

När man har samlat på sig de nödvändigaste verktygen kommer man till dem som man egentligen klarar sig hyfsat bra utan, men som kan vara rätt praktiska. Oljemåttet är en sådan tingest som kan förläna den gråaste garagetillvaro något av en guldkant.

Jag hade klarat mig utan detta eminenta kärl i flera år och ändå lyckats fylla på motorolja i min vagnpark. Det vill säga, inte utan ett visst slabbande, och mängden kunde också bli lite på en höft när jag hällde i oljan direkt ur dunk.

Sedan köpte jag ett oljemått. Det säljs på Biltema (art. nr. 19-1484) för 34:90 och är en gul plastkanna med böjlig pip. Kannan är på en liter och graderad. Eftersom den dessutom är halvgenomskinlig kan man lätt mäta upp erforderlig oljemängd. Den böjliga pipen gör det lätt att hälla oljan i motorns påfyllningshål istället för annorstädes.

Alltså slipper jag numera kladdiga ventilkåpor och vet att oljenivån ligger vid översta strecket på oljestickan, varken mer eller mindre.

Dagens verktyg: Multiverktyg

Idag fick jag ett förslag till en artikel av en kompis. Han tyckte att jag borde komponera den mest optimala verktygslådan!

Det var en svår nöt. Hur stor får verktygslådan vara? Och vilken typ av jobb ska den klara? Elektronik? Bil? VVS? Hemmafix? Eller lite av varje?

Men dagens verktyg är lite på det temat. Om verktygsuppsättningen man har i garaget klarar "alla" jobb, och bakluckelådan klarar de provisoriska bilreparationerna, är det här miniatyriseringens nästa steg - verktygsuppsättningen som ryms i fickan. Vi talar förstås om multiverktyget.

Det här multiverktyget är konstruerat som en hopfällbar kombinationstång. Dess handtag innehåller ett antal utfällbara verktyg, mer eller mindre användbara: Fil, flasköppnare, spårskruvmejsel, såg, fiskfjällare (när fjällade du en fisk senast?) med linjal (endast i tum), phillipsmejsel, konservöppnare (om man inte får någon fisk) och knivblad.

Jag hade gärna sett en annan verktygskombination, kanske med en bitshållare istället för fiskfjällaren, t ex. Men multiverktygets styrka vilar inte på de individuella verktygens användbarhet, utan på deras antal och verktygets ringa storlek. Det levereras med ett fodral som kan fästas i bältet och väger bara ett par hekto. Det är alltså verktygslådan för lägen då man inte visste att man behövde en verktygslåda.

Det här multiverktyget känns hyfsat gediget, men jag hittar ingen tillverkaruppgift. Jag fick det av en kompis som i sin tur fick det som reklampresent av en bilhandlare.

Om man inte har lika givmilda vänner som jag har finns förstås multiverktyg att köpa. De billigaste kostar runt hundralappen, men det går alldeles utmärkt att betala mer. Originalet från den amerikanska tillverkaren Leatherman kostar från 400 kr och uppåt.

Dagens verktyg: Bågfil

En fogsvans är bra till att såga trä, men ska man såga i metall krävs andra verktyg. Bågfilen är ett lämpligt handverktyg för detta ändamål.

En bågfil består av en båge i vars ändar man fäster ett utbytbart sågblad, och som är försedd med ett handtag i ena änden. Bågfilen klarar att göra raka snitt med ett djup upp till avståndet mellan bågen och sågbladet. Om man måste göra djupare snitt än så - t ex såga av stora plåtar - eller såga "invändiga" hål, finns även bågfilshandtag som håller sågbladet med fri ände utstickande ungefär som ett knivblad.

Bågfilen på bilden är av det svenska fabrikatet G-Man och tillverkad i Edsbyn. Den är avsedd för sågblad på 12", vilket är den vanligaste längden på bågfilsblad.

Bågfilar är inte särskilt dyra i sig. De brukar kosta 100 à 200 kr. Det viktigaste man bör tänka på vid köp är att greppet är bekvämt. Vad som däremot varierar i både pris och kvalitet är bågfilsbladen. Som vanligt kostar bra grejer pengar, och ser man inte fram mot att använda sin bågfil som motionsredskap bör man satsa på Sandvik eller motsvarande kvalitetsblad.

Dagens verktyg: U-nyckel 13 och 17 mm

Det var sommaren 1992 och jag hälsade på min farfar i Väderstad. Jag lånade hans cykel och tog en tur genom det lilla östgötska samhället. Och där - vid vägkanten på en bakgata - låg den! En U-nyckel! Lite rostig och skitig, men som mekarglad 17-åring med en verktygsuppsättning som mest bestod av en billig skiftnyckel stoppade jag glatt U-nyckeln i fickan på min jeansskjorta, cyklade hem till farfar och putsade upp den.

En U-nyckel är en blocknyckel med två U-formade ändar med olika nyckelvidder. På så vis får man in två dimensioner på samma verktyg, något som är önskvärt när man t ex vill ha en kompakt verktygssats till en bil. Ett typiskt bakluckeverktyg med andra ord! Den här nyckeln kan mycket väl härröra från en sådan verktygssats, eftersom speciellt 13 mm är en vanlig dimension på tyska bilar. 17 mm förekommer också rätt ofta.

Det här är ett verktyg jag gillar av följande skäl:

• Det ligger bra i handen.
• Nyckeln är tunn (5 mm) vilket ibland kan vara bra för åtkomligheten.
• Det är av det tyska kvalitetsmärket WGB.
• Det var gratis.
• Det har ett sentimentalt värde eftersom det är ett av mina första verktyg.
• Det har en snygg patina som endast lång och trogen tjänst kan skapa.

Så jag är mycket nöjd med mitt fynd!

Full tank - men av vad?

Bränslemätaren närmar sig noll. Du svänger in på närmaste mack för att tanka. Så vad ska du hälla i? Rätt typ av bränsle brukar stå angivet i bilens instruktionsbok, och för de flesta är den informationen fullt tillräcklig. Men det kan ändå vara värt att veta en del om innehållet i bensinstationens underjordiska cisterner.

Svenska bensinstationer brukar tillhandahålla tre huvudtyper av flytande motorbränslen: Bensin, dieselolja och E85. De två sistnämnda tänkte jag inte ta upp här, utan nöjer mig med att nämna att E85 är en blandning av 75-85 % etanol och resten bensin samt att dieselolja är något som man kör lastbilar på - ja, det finns visst dieseldrivna personbilar också, har jag hört.

För det finns tillräckligt mycket att säga om bensin för att fylla en hel bok. I Sverige säljs bensin huvudsakligen i två kvaliteter: 95 och 98 oktan. Vad innebär det egentligen? 98 oktan är dyrare, så då måste den ju vara bättre. Men på vilket sätt?

Oktantalet är ett mått på bränslets knackningsbeständighet, alltså hur mycket luft-bränsleblandningen kan komprimeras utan att självantända ("knacka"). Knackning låter ungefär som när man slår en skruvmejselklinga mot ett skruvstäd och är mycket skadligt för motorn. Sportbilar har ofta motorer med högt kompressionsförhållande som kräver ett högt oktantal. Högoktanig bensin är däremot med ett modernt uttryck bakåtkompatibel - en motor som är gjord för 95 oktan kan köras på 98 oktan, det är bara en onödig merkostnad. (Överkurs: Vissa motorer kan anpassa tändförställningen för att kunna köras på olika oktantal och ändå tillgodogöra sig fördelen hos det bättre bränslet. Saabs APC System är ett exempel på detta.) Det finns förstås bränslen med andra oktantal - i Danmark har jag sett mackar sälja 92-oktanig bensin (antagligen till landets många mopeder). Bensin för tävlingsbilar och propellerflygplan brukar hålla över 100 oktan.

Så du tankar din Amazon från 1967 med 98 oktan. Allt är frid och fröjd. Eller?

Nej, för nu ramlar man i en annan fallgrop. I tidernas begynnelse raffinerades bensin direkt ur råolja och hade väldigt lågt oktantal, kanske 70-75 oktan. På 1920-talet upptäckte oljebolagen att det gick att höja oktantalet med tetraetylbly. Blyet hade dessutom fördelen att det smorde motorernas avgasventiler. Detta var alltså på den s k gamla goda tiden, som får illustreras av nedanstående bild. Den visar den numera nedlagda Gulfmacken i Väderstad, där min far jobbade extra i början av 60-talet. Då hade stationspersonalen uniform och bensinen kostade ca 8 kr i dagens penningvärde.

Min far på Gulfmacken i Väderstad 1960.

På 70-talet ville man dock komma bort från blybensinen, av två skäl. Dels är bly en giftig tungmetall som det vräktes ut tonvis av genom bilarnas avgasrör. Det andra skälet är att blyet förstör katalysatorer, som började införas i USA vid denna tid (i Europa dröjde det avsevärt längre).

Därför innehåller modern bensin inte tetraetylbly. Det är inget problem om man har en bil som är nyare än ca 1988, eller nyare än ca 1974 om modellen har sålts på USA-marknaden. De har motorer med härdade ventilsäten som klarar blyfri bensin. Men har man en äldre bil bör man tillsätta blyersättning (säljs i flaska på bensinmackar) vid varje tankning.

Något som inte spelar så stor roll för bilar i daglig trafik, men som är värt att tänka på för dem med säsongsfordon, är att bensin faktiskt är en färskvara! Idag använder man andra och mindre giftiga kemikalier än tetraetylbly för att höja bensinens oktantal. De lär dock inte vara lika lagringsstabila, och bensin som har stått över vintern kan ha tappat en del i oktantal. Därför finns det anledning att ta det lite lugnt när man tar fram sitt entusiastfordon framåt vårkanten och inte belasta motorn för hårt innan man hunnit fylla tanken med fräsch bensin. Det kan också vara idé att undvika mackar med liten omsättning, eftersom bensinen kan ha stått länge i cisternen där.

Dagens tips: Elliptiska hål

Att såga ett fyrkantigt hål är inte så svårt, åtminstone inte om det är tillräckligt stort. Ett runt hål är inte heller någon match så länge man har en borrmaskin och en hålsåg med rätt diameter.

Men ett ovalt hål? Den utmaningen ställdes jag inför när jag skulle bygga hyllan för högtalare som jag nämnde i tipset om billig plywood. Högtalarna är i dimensionen 6" x 9", en standardstorlek för trevägshögtalare. De skulle alltså fällas in i varsitt hål som är elliptiskt format, 9 tum (ca 230 mm) på längden och 6 tum (ca 150 mm) på bredden.

Ännu har ingenjörskonsten mig veterligen inte konstruerat en hålsåg som kan ta upp ett elliptiskt hål (bortse nu vänligen från industriella verktygsmaskiner, vi snackar handverktyg här). Det finns som jag ser det två sätt att åstadkomma den ovala formen. Det ena sättet är att använda en rundsåg för finsnickeri. Eftersom jag inte äger någon rundsåg valde jag att tillämpa den andra metoden.

Detta tillvägagångssätt grundar sig istället på att man använder sig av en borrmaskin. Jag började med att rita upp hålets form på en pappersmall, som jag sedan ritade av på arbetsstycket med en snickarpenna. Sedan borrade jag ett stort antal hål (∅3 mm) längs ellipsens insida. Det där med insida är viktigt! Det är betydligt lättare att ta bort än lägga till material i efterhand.

När alla hålen var borrade - så "kant i kant" med varandra som möjligt - skar jag ut ellipsen med en morakniv. Som biprodukt ger detta två ovala skivor som man förslagsvis kan använda som smörgåsunderlägg eller, om man bor i radhus, glödrita texten "Här bor familjen Hönebjär" på, fernissa och hänga upp på ytterdörren.

Nåväl, vad jag nu hade var två hål med ganska taggiga kanter. Dessa jämnade jag av med fil och sandpapper. Jobbet krävde viss precision, för det är inte så mycket gods kvar mellan hålets och skivans kant (det är inget problem när högtalarna väl är fastskruvade, eftersom deras ram i stålplåt hjälper till att förstärka konstruktionen). Med mycket slipande, testpassande och tålamod fick hålen till slut den rätta högtalarformen.

Dagens verktyg: Geringsvinkel

I tipset om billig plywood nämnde jag ett verktyg som jag inte har skrivit om än, så jag gör det nu. Jag vet faktiskt inte vad verktyget heter, men jag tror att det korrekta namnet är geringsvinkel.

Ibland måste man kapa till en bräda eller list med ett vinklat snitt, ofta 45°. Ett exempel på detta är vid tillverkning av dörrfoder och tavelramar. Då kan man använda en speciell geringssåg. Dagens verktyg gör det möjligt att använda en vanlig fogsvans till detta ändamål.

Geringsvinkeln består av en rak kant (nederst i bild) som man håller mot kanten av brädan som ska sågas av. Vid behov kan den spännas fast i brädan med en tving. Plattan till höger är ställbar i steg om 15° (på bilden är geringsvinkeln inställd på 45°). På plattans baksida (ej i bild) sitter en fastnitad metalltunga som håller sågbladet mot plattan.

Jag använder själv mest geringsvinkeln för att få vinkelräta snitt vinkelräta. Dock hittar jag ingen prisuppgift på motsvarande verktyg eftersom det inte längre verkar säljas geringsvinklar. Den här geringsvinkeln är tillverkad av Sandvik och har tillhört min farfar. Den är per definition ett proffsverktyg, eftersom han var snickare till yrket.

Dagens tips: Billig plywood

Serien "Dagens verktyg" är på intet sätt till ända, men kommer nu att varvas med den nya serien "Dagens tips". Nu har vi ju fått ihop så många verktyg att det går att göra något vettigt med dem!

När man ska snickra behövs det material. Då åker man till brädgården eller byggmarknaden och ber dem såga till en lagom stor bit.

Nej, vänta lite nu! Hur stor bit behöver du egentligen? Och behöver den ha snygg ytfinish - du kanske ändå tänkte måla eller klä in den?

Byggmarknader brukar nämligen även ha en hylla med spillbitar som har blivit över när de har kapat upp virke, och det finns en chans att du hittar biten du behöver där. Det blir i så fall betydligt billigare.

Den här 10 mm tjocka plywoodskivan hittade jag i en sådan fyndhörna, och det är ändå en ganska stor bit. Jag tror att den kostade 80 kronor. Den räckte med råge till mitt byggprojekt - en hatthylla till bilen, med plats för två infällda högtalare.

Här står jag i begrepp att kapa den till rätt mått med hjälp av tumstock, snickarpenna, fogsvans och geringsvinkel. Bilden får även illustrera principen att det mesta duger till sågbockar - i brist på annat fick det bli vinterdäcken!

Dagens verktyg: Fogsvans

Verktyget för dagen är vad många skulle kalla en vanlig såg, men som egentligen heter fogsvans. Namnet har inget med fog som i skarv att göra, utan kommer från tyskans Fuchsschwanz (sv. rävsvans).

Fogsvansen används för att såga i trä, plywood o dyl. Det enda den klarar är raka snitt - ingen figursågning - men den avverkar å andra sidan material snabbt.

Om det är en bra fogsvans, vill säga. Det är inte sågen på bilden. Jag var nämligen dumsnål och köpte den billigaste fogsvansen för mellan 50 och 100 kr. Och en billig såg ger billig motion. Vill man vara lite vitsig kan man säga att jag sågar det här verktyget.

Här gäller den vanliga regeln att man får vad man betalar för. En riktig fogsvans från Sandvik (numera säljs de under namnet Bahco) för 250 kr gör jobbet betydligt bättre. Visst, förr eller senare kommer man igenom sin planka även med en billig såg, men snickarglädjen brukar ha hunnit försvinna någonstans på vägen. Satsa därför på kvalitet från Sandviken!

Dagens verktyg: Bitshållare

När man står och drar skruvar med sin borrskruvdragare vill man ibland byta bits, från till exempel bits för spårskruv till exempelvis insexbits. Då måste man lossa chucken, ta ur den ena bitsen, sätta i den andra bitsen och dra åt chucken igen. Jobbigt, eftersom det kräver två händer och man lätt tappar den första bitsen på ett svåråtkomligt ställe.

Om man inte har en bitshållare, alltså. Då fäster man bitshållarens sexkantsskaft i skruvdragarens chuck och låter den sitta där. Sedan är det bara att fästa i sina bits i hållaren. De klickar i med hjälp av en magnet och är dessutom mekaniskt fastlåsta. För att lossa bitsen drar man tillbaka den lettrade ringen. Att byta bits går då på ett par sekunder. Bitshållaren är av märket Bosch, men passar till alla skruvdragare med trebackschuck.

Det här är förstås inte ett oundgängligen nödvändigt verktyg, utan en praktisk komplettering till en bra borrskruvdragare. Bitshållaren säljs på Clas Ohlson (art. nr.40-9251) och kostar där 99 kr.

Dagens verktyg: Insexnyckel

För att lossa skruvar med invändig sexkant krävs en insexnyckel (eng. Allen key). Rättare sagt: Det krävs flera. På grund av skruvskallens utformning går det nämligen inte att tillverka någon motsvarighet till skiftnyckeln, utan man behöver en nyckel för varje storlek på insexskruv.

Därför säljs insexnycklar i satser. Och det är ingen idé att försöka bygga upp en sats genom att spara överblivna nycklar från Ikea-möbler eftersom de a) är av samma dimension allihop och b) inte är gjorda i någon vidare bra legering då de bara behöver hålla för att skruva ihop en möbel.

Insexnycklar tillverkas dels i metriska storlekar, som nycklarna på bilden, och dels i tumdimensioner. Insexskruvens har fördelen att det är lätt att tillverka försänkta skruvar. Till skillnad från phillipsskruvar ("stjärnskruvar") vill inte heller mejselspetsen slinta ur spåret när man tar i.

Insexskruvar stöter man som nämnts ofta på i möbelsammanhang. De är också ganska vanliga på cyklar, och den här insexnyckelsatsen är mycket riktigt från den italienska cykeltillverkaren Olmo. På moderna bilar förekommer insexskruvar mera sparsamt. Där har de alltmer ersatts av torx, som är en vidareutveckling av insexskruven. Men på äldre bilar är de ganska vanliga.

Insexnycklar finns även som bits, men den här vanliga L-formade nyckeln är ändå bra att ha. Genom att nyckeln kan anbringas på två olika sätt kommer man åt såväl skruvar i trånga utrymmen som skruvar djupt ned i hål.

Här är det viktigt att undvika de allra billigaste verktygen. En runddragen insexskalle kan nämligen vara riktigt besvärlig att få ur! Men för mindre än en hundralapp får man en kvalitetssats som den på bilden.

Dagens verktyg: Borrmaskin

Hål behöver man ofta borra. Även om man inte lider av hemmafixarmani händer det ju att man måste sätta upp en gardinstång eller hylla. Därför skulle jag gissa att borrmaskinen är det vanligast förekommande elverktyget.

Den här borrmaskinen är av Clas Ohlsons eget märke Cotech. Den är på 810 W och har trebackschuck för borrar upp till 13 mm diameter. Den klarar att borra i både trä, metall och gipsskivor. Varvtalet är justerbart, och maskinen har även en slagborrfunktion för borrning i betongväggar. Borrmaskinen klarar att driva effektkrävande tillbehör som hålsågar, även om man då bör ta täta pauser för att inte överhetta motorn. Idag kostar motsvarande verktyg (art. nr. 40-7964) 299 kr, och jag tror att jag betalade ungefär lika mycket för den här borrmaskinen i början av 00-talet.

 Det här är alltså ett verktyg som är ganska mångsidigt utan att för den skull vara särskilt dyrt. Ändå är det inte ett verktyg som jag riktigt skulle rekommendera att köpa i dagsläget, om man inte har en ansträngd budget och absolut behöver en billig borrmaskin.

Varför då? För det första är det där med "slagborrfunktion" rätt överreklamerat. För att borra hål i en rejäl betongvägg krävs kraftigare doningar än så här. Vad man då behöver för att åstadkomma ett hål inom en rimlig tidsrymd är en borrhammare. För det andra har sladdlösa borrskruvdragare nu kommit ned till ganska rimliga priser. Då får man det som borrmaskinen är bra på - att borra hål i annat än betong - plus möjligheten att dra skruv, något som den här maskinen inte klarar. Borrskruvdragaren är dessutom ett smidigare verktyg. Och man behöver aldrig fundera över var närmaste vägguttag sitter!

Dagens verktyg: Borrskruvdragare

Om man bara ska dra i en eller ett par skruvar räcker det med en vanlig skruvmejsel. Men om man står inför ett större projekt med massor av skruv - t ex att bygga en altan - kan det bli lite tröttsamt. Då är en bra borrskruvdragare en lämplig investering.

Som namnet antyder kan en borrskruvdragare användas både för att borra hål och dra skruv. Skruvar av olika slag drar man med hjälp av bits. Borrskruvdragaren är batteridriven, så att man kan arbeta även där inte vägguttag finns i närheten.

Borrskruvdragaren på bilden är en Bosch GSR 14,4-2-Li Professional. Den ingår i verktygstillverkarens blå serie och kostar ca 2500 kr. Dessa verktyg ska inte förväxlas med Bosch gröna serie som säljs på Clas Ohlson och är billigare verktyg för hemmafixare. Den blå serien hittar man hos yrkesbutiker och bra byggmarknader (just det här verktyget köpte jag på Bygg-Ole i Nacka).

Den här borrskruvdragaren har trebackschuck för borrar upp till 10 mm diameter. Det går att sätta bits direkt i chucken, men det blir lättare att byta bits om man kompletterar med en bitshållare. Maskinen har 15 olika momentlägen för skruv. Den är även försedd med LED-belysning. Laddare och två ackumulatorer medföljer.

Boschmaskinerna ingår i ett modulsystem med tillbehör, förvaringslådor m m som gör att man enkelt kan bygga upp en verktygspark som passar just ens egna behov. Och nej, det är inte gratis. Det kan för övrigt nämnas att den här borrskruvdragaren är tillverkad i Malaysia - tydligen lönar det sig inte ens att tillverka proffsverktygen i Tyskland längre. Om det nödvändigtvis måste stå "Made in Germany" på grejerna kan jag tipsa om att samma butik även sålde borrskruvdragare av märket Fein, men de är dubbelt så dyra som den här.

Egentligen är den här borrskruvdragaren i fetaste laget för mina behov, men ett förmånligt reapris fick mig att slå till. Och det är ett bra verktyg, både ur kvalitets- och ergonomisynpunkt. Den väger bara 1,2 kg, och låg vikt är av stor vikt om man ska dra många skruvar. Och det ska man!

Dagens verktyg: Snickarpenna

När man ska rita linjer på trä - till exempel för att markera var man ska såga - kan man förstås använda vilken penna som helst, men bäst är en riktig snickarpenna.

En snickarpenna är lite mer robust än en vanlig blyertspenna. Den har ovalt tvärsnitt, vilket både hindrar den från att rulla iväg och gör den lättare att greppa än en rund penna. Därför går snickarpennan inte att vässa med en pennvässare, utan man använder förslagsvis sin Morakniv till detta.

Snickarpennan har platt stift istället för runt. Det gör att man kan dra både tunna och tjocka linjer. Det gör det även till en baggis att skriva med frakturstil, om man av någon anledning skulle vilja göra det när man står och snickrar.

En snickarpenna är även lämplig för att rita på skrovliga material, såsom betong och gipsskivor. För att göra markeringar på metall är däremot en märkpenna bättre.

Dagens verktyg: Multimeter

För att mäta olika elektriska storheter används en multimeter. Även för den som inte är elektriker och som har dålig kläm på Ohms lag är den ett användbart verktyg.

Multimetrar finns i många olika utföranden. De mest avancerade multimetrarna kostar tusentals kronor och är i det närmaste ett slags digitala oscilloskop. För enklare felsökning räcker det betydligt billigare instrumentet på bilden ganska långt. Liknande multimetrar kostar mellan 100 och 200 kr.

Den här multimetern kan mäta ström, spänning och resistans. Den har även funktioner för att testa batterier (1,5 V och 9 V) och dioder. Storhet som ska mätas och mätområde ställs in med vredet, och mätvärdet avläses på den digitala displayen. Det finns även, eller har åtminstone funnits, analoga multimetrar, och vad man föredrar är en smaksak. Själv tycker jag att digitala instrument är lättare att läsa av. Ännu mer lättavläst hade displayen varit om den vore bakgrundsbelyst, men det är den inte.

Vad klarar den här multimetern inte av att mäta? En hel del. Det går inte att mäta ström över 200 mA, utan det kräver andra typer av multimetrar. Jag misstänker också att växelspänningsläget inte kan mäta sant effektivvärde, utan är begränsat till antingen toppvärde eller effektivvärde hos en ren sinusspänning. Men det är överkurs. Likspänning kan mätas upp till 500 V, och det är betydligt högre spänning än vad som är tillrådligt att pyssla med för den som inte är elektriker.

Det jag främst använder multimetern till i bilsammanhang är att mäta resistans (för att t ex hitta glappkontakter och kabelbrott) och att mäta spänning. Att mäta spänningen över ett bilbatteri är ett enkelt sätt att bedöma dess kondition. Detta görs genom att ställa vredet på 0-20 V likspänning (läget på bilden) och hålla en testsladd mot vardera batteripol. Batteriet ska då vara obelastat, vilket innebär att motorn ska vara avstängd och strömförbrukare såsom radio frånslagna. Om multimetern då visar 12,7 V är batteriet fulladdat. 12, 4 V innebär halvfullt batteri och 12,0 V eller lägre betyder urladdat. Om batteriet är halvfullt eller mindre är det dags att ta fram batteriladdaren.

En annan mätning som kan göras med multimetern i samma läge är att kontrollera om laddningen fungerar. Då mäter man spänningen över batteriet på samma sätt, med skillnaden att motorn ska gå på tomgång. Om generatorn då gör sitt jobb ska multimetern visa mellan 13,7 och 14,4 V.

Olja som olja, samma smörja - eller?

Motorolja säljs av många olika fabrikat och av flera olika typer. En del är dyra, andra billiga. Men spelar det någon roll vilken olja man använder till sin bil? Eller kan man hälla i vilken olja som helst?

Svaret är att valet av motorolja i allra högsta grad spelar roll. För att motivera och utveckla det svaret lite tänkte jag ta upp några skillnader mellan de två motoroljorna på bilden.

Oljedunken till vänster är inköpt på OKQ8. Den innehåller syntetolja, alltså oljedestillat som har gått igenom olika kemiska processer som skräddarsyr deras egenskaper. Det är en multigradeolja med viskositeten 5W-40. Vad innebär det? Jo, viskositeten är ett mått på hur trögflytande oljan är. Högre värde innebär mer trögflytande olja. En multigradeolja innehåller viskositetsindexförbättrare som ger oljan jämnare viskositet över ett stort temperaturintervall. Det låter kanske abstrakt, men innebär enkelt uttryckt att oljan kan användas året runt. Olja blir nämligen mer tunnflytande när det blir varmt. (Före multigradeoljornas tid använde man s k raka oljor, och bytte till en olja med högre viskositet vintertid.) 5W är vinterviskositeten och 40 viskositeten vid hög temperatur. Dessa ska inte jämföras med varandra, utan är till för att kunna jämföra olika motoroljor.

Den högra flaskan är av det amerikanska fabrikatet Wolf's Head. Det är en mineralolja, med andra ord en blandning av petroleumdestillat som inte har genomgått någon kemisk modifiering av de ingående molekylerna. Även denna olja är en multigradeolja, men med viskositeten 20W-50.

De här två oljorna använder jag till två bilar med sinsemellan ganska olika bensinmotorer. Syntetoljan häller jag i Volvos femcylindriga motor från 90-talet, och mineraloljan i en Ford 302, en amerikansk V8 från 70-talet. Och det vore mycket dumt att göra tvärtom.

Om jag skulle hälla mineraloljan i Volvon skulle oljan bli trög för oljepumpen att pumpa runt på grund av den högre viskositeten. Kanske skulle det gå så trögt att vissa smörjställen inte fick tillräckligt med olja och motorn skar ihop, men riktigt så illa tror jag inte att det skulle gå. Motorn skulle däremot bli trögstartad (framför allt vintertid) och kanske dra lite mer bensin. Moderna motorer är byggda med små toleranser och ska ha tunnare oljor.

Tvärt om då, syntetoljan i Forden? Ännu värre. Det är ju en lite äldre motor med större lagerspel, som inte lär ha blivit mindre av att motorn slitits en del. Därför är det risk att en tunn olja inte skulle bilda en bärande smörjfilm, och att motorn i värsta fall skulle skära ihop av den anledningen. Motorn skulle sannolikt dra mer olja på grund av den lägre viskositeten (en tunn vätska tar sig lättare förbi tätningar än en tjock).

Men det där med syntetolja kontra mineralolja då? Är inte alltid en syntetolja bättre, i och med att tillverkaren har skräddarsytt den kemiska uppbyggnaden på molekylnivå?

Det där är inte helt säkert. Nya motorer är en sak - där kräver motortillverkaren ofta syntetoljor för att garantin ska gälla. Men det går en hel del historier om att äldre motorer inte mår bra av syntetoljor. Det sägs även ibland att de historierna är nys, men jag tänker inte experimentellt ta reda på deras sanningshalt genom att hälla syntetolja i min V8 som går utmärkt på mineralolja. Det vore i alla händelser pärlor för svin, eftersom mineralolja är billigare.

Men om någon har erfarenhet av syntetoljor i äldre motorer vore jag mycket intresserad av att höra om det funkar eller ej!

Dagens verktyg: Morakniv

Mora är som bekant målet i skidtävlingen Vasaloppet, en av grenarna i kombinationen En svensk klassiker. En annan klassiker som tillverkas i den lilla orten i Dalarna är Morakniven.

Moraknivar har tillverkats sedan slutet av 1800-talet. Då hade de skaft i masurbjörk och läderslida. Den här kniven är ca 100 år nyare, och såväl skaft som slida består här av plast. Bladet är gjort i kolstål, en legering som inte är så bra till dragverktyg, men desto mer lämpad för knivblad. Denna Morakniv är tillverkad av Frosts, en firma som grundades av Frost Erik Ersson och började tillverka knivar 1898.

Morakniven är ett verktyg med brett användningsområde. Det här exemplaret härrör från mitt sommarjobb hos en stor lastbilstillverkare i Södertälje, och användes där mest till att sprätta upp kartonger. Men man kan även kapa slang, vässa snickarpennor, skala kabel och skrapa rost med den. Eller tälja trägubbar, som Emil i Lönneberga. Man ska förstås se upp för att skära sig, som Emo i Lönneberga. För att i någon mån minska risken för detta har kniven ett parerskydd och ett fodral där den bör förvaras när den inte används.

En Morakniv är inte dyr - från 40 kr och uppåt. Vill du bli ägare till ett fabriksnytt svensktillverkat kvalitetsverktyg för en billig penning är det här verktyget för dig!

Dagens verktyg: Snickarhammare

Om du läser den här bloggen (och det gör du ju) äger du säkert redan en hammare. Det är du inte ensam om, för en hammare brukar ingå även i den mest diminutiva verktygssamling. Hammaren är ett verktyg som i olika form används av de flesta hantverkare, och har funnits ända sedan stenåldern.

Det här är den vanligt förekommande snickarhammaren, även kallad klohammare. Den kännetecknas av att ha stor ban (den del av hammaren som träffar spiken) och en klys, som används till att dra ut spik med. Den här hammaren har metallskaft med gummigrepp, men hammarskaft kan även vara gjorda av ask, hickory eller glasfiberarmerad plast. Det här är en hammare i den vanliga storleken 16 oz.

Snickarhammaren är gjord för att slå i spik med, men är bra även till annat - banka till plåt, driva dorn, stämjärn och stansar, slå loss delar som ska bort, slå fast delar som ska dit - samt ett otal andra användningsområden. Inte undra på att den är populär!

Vad bör man då tänka på vid inköp av hammare? A och O är att den ligger bra i handen och känns lagom tung. Vad gäller priset tycker jag att man kan undvika de allra billigaste hammarna runt 50-lappen om man tänker slå i mer än någon enstaka spik. Det här är ju ett verktyg som kommer till stor användning, nästan vad man än håller på med. Därför kan man lika gärna betala 150 à 200 kr för en bra hammare - om man inte råkar vara snickare till yrket. Då åker man förstås till proffsbutiken och köper en riktig Hultafors för 350 kr - plus moms!

Dagens verktyg: Tändstiftshylsa

Har du en dieseldriven bil? Grattis! Då behöver du inte köpa dagens verktyg. Dieselmotorer har nämligen inga tändstift. Men det är inte säkert att du klarar dig ändå, för om du dessutom äger en motorcykel, snöskoter eller gräsklippare är den bensindriven. Och då åker du förr eller senare på att behöva byta stift.

För att få loss ett tändstift duger det inte med en blocknyckel, för med den kommer man inte åt tändstiftet på moderna motorer. Och glöm vanliga sexkantshylsor, de är alldeles för korta. Verktyget som krävs är en tändstiftshylsa. Det är i princip en lång sexkantshylsa som är specialgjord för att lossa tändstift.

Tändstift - och därmed tändstiftshylsor - finns i två vanliga nyckelvidder. Genom att leta under huven på mina bilar fick jag ihop material till ovanstående pedagogiska illustration. Det övre tändstiftet på bilden kommer från Volvos aluminiumfemma och är av den mindre storleken 5/8" (ca 16 mm). Det undre tändstiftet kommer från en Ford 302 och är större, 13/16" (ca 21 mm). Det finns andra och ovanligare dimensioner, t ex på Saabs 2-taktsmotorer som har 1" nyckelvidd (tipstack till Bosse på Bug n Bus!). Men just på den motorn sitter tändstiften så lättåtkomligt att man bör kunna lossa dem med en ringnyckel. Hansen Racing säljer även tändstiftshylsor med 14 mm, 18 mm och 3/4" nyckelvidd.

Hylsorna på bilden kommer från Biltemas hylsnyckelsats 10-120. De har 1/2" fyrkantsfäste men kan vid behov även dras med hjälp av den utvändiga sexkantsfattningen. Hylsorna har en invändig gummiinsats för att inte skada tändstiftets isolator av porslin. Vissa tändstiftshylsor är istället försedda med en invändig magnet för att hålla fast tändstiftet.

Dagens verktyg: Bitsskruvmejsel

Det finns många sorters skruvar. Spårskruv, phillips, pozidriv, torx, insex... ja, väldigt många helt enkelt. Om man ska kunna dra alla de typerna av skruv krävs en hel verktygslåda full med skruvmejslar. Ett praktiskt alternativ är dagens verktyg - bitsskruvmejseln.

Systemet för bits är standardiserat, ungefär som hylsnyckelsatser. Bits är små sexkantiga stavar med en mejselspets i ena änden. De säljs lösa eller i satser och kan dras med bitsskruvmejsel, skruvdragare med trebackschuck eller speciella adaptrar (bitshållare) för hylsverktyg.

Det här är en bitsskruvmejsel från Clas Ohlson. Den har spärrfunktion, precis som ett spärrskaft, och levererades tillsammans med en magnetisk bitshållare och 60 olika bits. Exakt den här modellen säljs inte längre, men närmaste motsvarighet torde vara art. nr 40-7772 för 149 kr.

Det är ett praktiskt verktyg som jag har använt en hel del. Det har satt sina spår på bitshållaren och en del av bitsen, Ett av de minsta torxbitsen lyckades jag skjuva av spetsen på när jag skulle demontera en hårddisk för destruktion. Det är inte helt överraskande, för man får förstås ingen toppkvalitet för en dryg hundralapp. Jag tycker inte att det gör så mycket, för man kan alltid ersätta de bits som slits hårdast i efterhand (och då köper man förstås lösa bits i yrkeskvalitet). De flesta bitsen i en sådan här sats använder man nämligen någon enstaka gång eller kanske inte alls, och då känns det som fel grej att lägga stora pengar på.

Ibland måste man använda en vanlig skruvmejsel av utrymmesskäl eftersom bitshållaren kan vara lite klumpig, men speciellt för fältreparationer är en bitsskruvmejsel väldigt bra att ha. Liksom för reparationer av hemelektronik och moderna bilar, som brukar vara formligen nerlusade av olika typer av skruv.

Dagens verktyg: Pallbock

När man har hissat upp bilen med sin garagedomkraft bör man palla upp den på ett betryggande sätt. Detta görs lämpligen med pallbockar.

En pallbock består av ett rör med tre fötter, i vilket man sticker ned ett något klenare rör med en platta som lasten vilar på. Pallbockens höjd är justerbar i fasta lägen med den U-formade sprinten.

Pallbocken är en tämligen billig livförsäkring om man tänker meka under en bil.. På Biltema kostar de mellan 80 och 500 kr, beroende på höjd och maxbelastning. Jag vet faktiskt inte på rak arm hur stor belastning den här pallbocken är godkänd för, men så länge man jobbar med personbilar och pickuper spelar det mindre roll. Den högsta belastning som teoretiskt kan komma ifråga är fordonets vikt (i realiteten en bråkdel av denna eftersom man ju fördelar tyngden på flera pallbockar). Pallbockens hållfasthet är alltså i sammanhanget så hög att den inte är kritisk för säkerheten.

Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Därför är det viktigt att underlaget är stabilt. En pallbock kan lätt sjunka ned i grus, och asfalt är inte heller alltid att lita på. Bäst är ett stabilt betonggolv. Dessutom måste man hitta lämpliga punkter på bilen att palla under. De brukar stå angivna i verkstadshandböcker, och det rör sig i regel om rambalkar, bakaxlar, förstärkta fyrkantsprofiler (under förutsättning att de inte är rostskadade) o dyl. Om några av bilens hjul står på marken måste de hindras från att rulla. Det här är viktiga grejer att tänka på, för annars kan ordet Motörhead få en ny och smärtsam innebörd, med eller utan röck döts.

Min namne Calle Kabo tipsar om att det kan vara en god idé att lägga däck på fälg under bilen som extra säkerhet, om man nu ändå skruvar av dem. Ett mycket bra tips!

Dagens verktyg: Garagedomkraft

När man ska lyfta en bil - till exempel för att byta däck - är det ganska jobbigt och tidsödande att använda den medföljande saxdomkraften. Dagens verktyg är snabbare och bekvämare.

En garagedomkraft förstärker handkraften med hjälp av hydraulik. Genom att pumpa med handtaget höjer man lyftsadeln, och man sänker den igen genom att öppna en liten ventil.

Det här är den minsta typen av garagedomkraft. Liknande modeller kostar knappt 200 kr och brukar kunna lyfta ca 2,5 ton. Det är fullt tillräckligt för arbeten på personbilar. Domkraftens stora begränsning ligger istället i lyfthöjden. Den lyfter bara upp till 30 cm, vilket räcker bra till att skifta däck. Det är däremot i minsta laget om man tänker ställa bilen på pallbockar för att arbeta under den. Då krävs en större domkraft, men vid val av en sådan är även domkraftens lägsta lyfthöjd viktig. En del större domkrafter kan vara för höga för att gå in under låga sportbilar.

Domkrafter är bra att lyfta bilar med, men vistas aldrig under en bil som bara vilar på en domkraft! Den innehåller ingen mekanisk låsning, utan det enda som håller bilen uppe är trycket i hydrauliken. Palla alltid upp bilen på ett säkert sätt vid arbeten under den. Lämna inte heller en bil stående på en domkraft. Barn eller andra med sämre säkerhetsmedvetande än du själv kan få för sig att krypa in under bilen. Även om det inte skulle hända, vore det ju snöpligt om hydraultrycket sakta läckte ut och du hittade bilen liggande på underredet!

Dagens verktyg: Fälgkors

Ett fälgkors är det lämpligaste handverktyget för att lossa hjulmuttrar. Det är enkelt till sin konstruktion - två sammansvetsade, korslagda stålstänger med sexkantshylsor i ändarna.

Det finns även en annan typ av hjulbultsverktyg, som är utformat som en L-formad hävarm med en hylsa i änden. Det brukar vara den typ av verktyg som medföljer bilen, men det kan man lika gärna undvika att låta medfölja. Köp istället ett riktigt fälgkors. De är billiga, ca 60 kr i verktygshandeln. Fälgkorset har nämligen den tilltalande egenskapen att kunna åstadkomma en rent vridande rörelse utan sidkrafter. Det är särskilt viktigt om man har stöldskyddsbultar med "unik" profil som ska dras med ett litet mellanstycke, och som är lätta att förstöra med sneddragning.

Det här fälgkorset är inköpt på OKQ8 och står pall för det mesta. Om däckverkstaden har varit bussig och dragit muttrarna stenhårt med sin tryckluftsdrivna mutterknack är det ingen fara, jag förlänger bara fälgkorset med järnröret "Socker-Conny" och ställer mig på det. Fälgkorset klarar det. Någon tillverkarinformation har jag inte hittat utöver att fälgkorset är tillverkat i Republiken Kina, d v s Taiwan. På 80-talet hade "Made in Taiwan" en klang av halvdan kvalitet till lågt pris, men idag är verkstadsprodukterna från öriket riktigt bra.

En finess jag gillar hos det här fälgkorset är att det förutom tre fasta hylsor i vanliga dimensioner även har ett 1/2" fyrkantsfäste. Där kan man som på bilden sätta valfri sexkantshylsa, om man har en ovanlig dimension på hjulmuttrar. Fälgkorset kan då även användas som ett stort T-handtag. Fiffigt!

Ett litet tips: Om du likt mig har kromade kupolmuttrar och är rädd om finishen, lägg en bit tjock plastfolie mellan muttern och fälgkorsets hylsa. Då klarar sig förkromningen utan skador.

Dagens verktyg: Batteriladdare

Om man äger ett fordon med batteri (vilket inkluderar alla motordrivna fordon utom gamla mopeder med magnettändning) kommer man förr eller senare att få användning för dagens verktyg.

Laddare för startbatterier finns av två typer. Den traditionella typen består av en plåtlåda som innehåller en transformator, en likriktare, en amperemeter och inte så mycket mer. Den har fördelarna att vara billig i inköp (ett par hundralappar för de billigaste) och kunna avge hög laddström för snabb laddning. Nackdelen är att den är dum. Den matar i princip bara på utan att analysera batteriets kondition, vilket användaren måste göra manuellt. Därför är den inte så bra till underhållsladdning.

Den andra, nyare typen av batteriladdare är mikroprocessorstyrd. Den avläser batteriets status och anpassar laddströmmen därefter. Den brukar inte kunna avge lika stark laddström som den dumma typen, men kan å andra sidan lämnas obevakad.

Det här är en batteriladdare av den intelligenta typen. Det är en CTEK MXS 5.0, en laddare för 12 V bilbatterier. Handhavandet är enkelt - röd klämma till plus, svart klämma till minus, stickpropp till vägguttag, vänta tills batteriet är fulladdat. Laddaren har även ett rekonditioneringsläge för att få liv i dåliga batterier.

En sådan här batteriladdare är dyrare än den traditionella typen. Den här laddaren kostar i dag runt 750 kr. Priset kan tyckas högt, men bör ställas i relation till vad ett nytt bilbatteri kostar. Att ladda batteriet då och då med en sådan här laddare håller nämligen batteriet fräscht längre.

En baksida är att laddaren verkar ha svårigheter med helt urladdade batterier. Enligt tillverkaren klarar den att ladda ett batteri som har en spänning på 2 V. Vid lägre batterispänning måste man antagligen trixa sig runt det problemet, t ex genom att använda en dum batteriladdare första biten.

CTEK är ett svenskt företag som sedan 90-talet utvecklar intelligenta batteriladdare. Förutom de svarta laddarna för 12 V finns även röda 6 V-laddare för veteranbilar och mopeder samt blå 24 V-laddare för tunga fordon. Företaget tillverkar även en marinversion av 12 V-laddare för båtar.

Ägare av entusiastfordon är förstås en given kundgrupp för den här typen av laddare, eftersom de är praktiska vid vinterförvaring. Men även till bruksbilen som körs varje dag, året runt är den väldigt bra att ha - speciellt vintertid, när ett batteri kanske aldrig laddas helt fullt vid körning korta sträckor.

Dagens verktyg: Skjutmått

Ibland är inte mätnogrannheten hos en tumstock tillräcklig - den mäter ju bara på millimetern när. Dagens verktyg är något mer av ett precisionsinstrument för längdmätning.

Ett skjutmått kan inte mäta lika långa sträckor som en tumstock eller ett måttband, men det mäter desto noggrannare. Mätnogrannheten är ofta 0,1 mm, men kan på vissa skjutmått vara ännu högre.

Skjutmåttets höga mätnoggrannhet möjliggörs genom att det har en s k nonieskala på den rörliga delen. Det är en skala som är 9 mm lång och är indelad i 10 skalstreck. Skjutmåttet avläses genom att man först noterar vilken som är den hela millimeter som står under nonieskalans nollstreck (25 mm på skjutmåttet i bild). För att få tiondelarna räknar man vilket streck på nonieskalan som står mitt för ett mm-streck på den fasta skalan (i det här fallet det åttonde strecket, vilket kan vara svårt att se på bilden). Skjutmåttet är alltså inställt på 25,7 mm (inte 25,8 eftersom det första strecket är noll). Även skalan för mätning i tum har ett slags nonieskala, som används på likartat sätt men kräver vissa kunskaper i bråkräkning. Den fjädrande knappen på den rörliga delen låser skjutmåttet i inställt läge när den inte är intryckt.

Skjutmåttet på bilden kan mäta sträckor på upp till ca 150 mm eller 6". Det kan användas för utvändig mätning (de undre skänklarna), invändig mätning (de övre skänklarna) och djupmätning (spetsen till höger). Det är gjort i stål, precis som alla kvalitetsskjutmått. Det lär finnas billiga skjutmått i plast, men det materialet har högre längdutvidgningskoefficient och är därför olämpligt i sammanhanget. Ett skjutmått är inte särskilt dyrt - 100-200 kr beroende på mätnoggrannhet. Om man tycker att nonieskalan är en svår och jobbig grej finns de med digital display för 300 kr.

Det här skjutmåttet är från före den digitala tidsåldern. Det är av det svenska fabrikatet Baltic, och inskriptionerna "221 Blixt" och "236 Persson" skvallrar om att det tidigare har tillhört Krigsmakten. Det överfördes sannolikt i civil ägo av min farbror, som gjorde sin militärtjänstgöring i luftvärnet.

På baksidan har skjutmåttet en tabell för gängning av hål med olika diameter. Den typen av lathundar är vanligt förekommande, för något kan det ju lika gärna stå där. Det mest långsökta jag sett i den vägen var ett tysktillverkat skjutmått med tabellen "vikt i gram per löpmeter hos cirkulärt ämne av järn med den diameter som skjutmåttet är inställt på" (fast på tyska förstås).

Skjutmåttet räcker inte alltid till, för ibland kan en tiondels millimeter vara ganska mycket. Vid exempelvis motorrenoveringar krävs ännu noggrannare mätinstrument. Men för det mesta duger ett skjutmått alldeles utmärkt.

Dagens verktyg: Tumstock

"Att mäta är att veta" var devisen för ett stockholmsföretag som sålde mätinstrument. Ett vanligt instrument för längdmätning är tumstocken.

Den här tumstocken är gjord i trä och 2 m lång. Den har två mätskalor, en i centimeter och en i tum. Mätnoggrannheten är inte särskilt exakt - indelningen är 1 mm på den metriska skalan och 1/16" på tumskalan.

Något som kan tyckas konstigt är att tumstocken är märkt "LONDON" när den är tillverkad i Sverige. London ligger väl i England?

Jo, men det har en historisk förklaring. Före metersystemets införande vid 1800-talets slut användes i Sverige såväl engelska tum (1/12 engelsk fot) som svenska tum. Till råga på det fanns två olika svenska tum, nämligen verktum (1/12 svensk fot) och decimaltum (1/10 svensk fot)! För att i någon mån råda bot på förvirringen märktes tumstockar i engelska tum "LONDON".

Denna tumstock är alltså indelad i engelska tum, det enda slags tum som används idag. En engelsk eller amerikansk tum (eng. inch) är exakt 25,4 mm. Måttenheten används idag huvudsakligen i USA. Det är alltså en enhet som är lika stor i det brittiska som i det amerikanska måttsystemet, något som inte är fallet med alla måttenheter (rymdmåttet gallon är t ex något större i Storbritannien än i USA).

Många nya tumstockar för bygg och snickeri är bara graderade i cm och benämns då meterstockar. För den som t ex mekar med amerikanska bilar är däremot en riktig tumstock bra att ha. Det är smidigare att kunna mäta direkt i inches än att behöva omvandla alla mått till mm med miniräknare.

Och tumstockar på två meter ska man vara rädd om! De görs inte längre. De görs inte kortare heller.

Dagens verktyg: Sexkantshylsa

Hylsnyckelsatser och deras beståndsdelar har blivit något av en serie i serien "Dagens verktyg". Nu har turen kommit till hylsnyckelsatsens huvudperson - sexkantshylsan, utan vilken alla spärrskaft och T-handtag vore meningslösa.

Dagens verktyg används för att dra muttrar och skruvar med sexkantsskalle. I ena änden (ej i bild) har den ett kvadratiskt hål för fastsättning på spärrskaftets fyrkantstapp. Den här hylsan har ganska stor nyckelvidd - 24 mm - och har därför 1/2" fyrkantsfäste. En del hylsor är tolvuddiga för mindre omtagsvinkel, men den här hylsan är sexkantig. Till priset av större omtagsvinkel får man bättre grepp om muttern, något som spelar stor roll på skadade eller hårt sittande muttrar. Sexkantsprofilen har även rundade hörn, vilket hjälper till att koncentrera kraften på sexkantsskallens flanker istället för på hörnen. På så sätt undviks runddragning av muttrar. Det här är den typ av hylsa som i första hand bör användas - speciellt vid dragning med spärrskaft är hylsans omtagsvinkel av underordnad betydelse.

Det här är en rätt biffig hylsa, men den får bara dras för hand. Tryckluftsmutterdragare är den inte gjord för. Sådan användning kan splittra hylsan och orsaka personskador. Det finns hylsor avsedda för maskinell dragning, s k krafthylsor. De är gjorda i segare stål och har större godstjocklek. Men hur ser man skillnaden? Jo, på färgen! Vanliga hylsor brukar vara matt- eller blankförkromade, medan krafthylsor som regel är svartoxiderade. Vid tveksamhet bör man ta det säkra före det osäkra och utgå från att en hylsa inte är en krafthylsa. Att använda krafthylsor vid handdragning går naturligtvis bra, om man nu tror att man är en sådan Starke Arvid att man skulle dra sönder en vanlig hylsa med handkraft!

Dagens verktyg: Rörtång

J. P. Johansson var en påhittig man. Han uppfann inte bara skiftnyckeln, utan även dagens verktyg, rörtången, som patenterades 1888.

En rörtång används, precis som en polygrip, till att greppa tag om och vrida saker. Den är lite otympligare än polygripen, men den stora skillnaden är att rörtångens fiffiga konstruktion gör att gripkraften förstärks när man vrider tången. Den kan alltså dra betydligt hårdare än en polygrip. Jättehårt. Som namnet antyder används rörtänger av rörmokare för att skruva loss gängade rör. Men den är även användbar för att skruva loss t ex gängade spindelleder och fastrostade muttrar, och ingår därför även i en bilmekanikers verktygsuppsättning.

Det här är en s k svensk rörtång. Det finns även en annan konstruktion - amerikansk rörtång - med samma användningsområde men något annorlunda utformning. Med den lettrade muttern på den övre skänkeln ställer man in tångens gripvidd. Rörtången ska vridas moturs i bild.

Patentet på rörtången har förstås gått ut sedan länge, och den finns att köpa i olika prisklasser. På Clas Ohlson säljs rörtänger för 129-199 kr beroende på storlek. Den här rörtången har jag inte köpt där, utan den är arvegods efter en äldre betongarbetare i bekantskapskretsen. Han var från Göteborg och en vän av kvalitetsverktyg, så det här är originalet från Bahco i Enköping.

I fettsnålaste laget

När jag skulle recensera spärrhandtagen från Biltemas verktygssats 10-120 spanade jag lite på nätet för att se vilken erfarenhet andra hade av dem. Någon nämnde att han hade öppnat ett spärrhandtag, och att det inte hade innehållit något smörjfett!

Det lät ju inte bra. Därför demonterade jag spärrskaften för att se hur det låg till med den saken, och på köpet stilla min nyfikenhet på hur ett spärrskaft egentligen ser ut inuti.

En fördel med de här spärrskaften, som jag tror inte är så vanlig på dagens verktyg utanför det rena proffssegmentet, är att de överhuvudtaget går att demontera. Det är dessutom lätt gjort. Jag skruvade först loss armen som kastar om rotationsriktningen. Den sitter med en torxskruv, och rätt torxbits ingår även i verktygssatsen. Därefter lossade jag fyra torxskruvar (samma storlek) som håller ihop de två rostfria plåtar som utgör spärrskaftets sidor. Här ska man ta det lite försiktigt, eftersom spärrhaken hålls i sitt läge med en liten fjäderbelastad kula som lätt kan sprätta iväg om man är ouppmärksam.

Mycket riktigt innehöll inget av spärrskaften några märkbara kvantiteter smörjmedel. Förklaringen var alltså inte att killen som skulle fylla på fett i spärrskaften var sjuk den dagen, utan tillverkaren ha gjort bedömningen att de inte behöver smörjas. Tribologen i mig kände sig dock inte helt bekväm med den idén (tribologi är läran om friktion, nötning och smörjning, men det visste du förstås redan), så jag satte en klick kullagerfett på spärrhjulet i varje spärrskaft. Sedan skruvade jag ihop dem igen, och märkte att mekanismen gick lite tystare än innan. Huruvida den även håller längre vet jag inte, och kan inte svara på med mindre än att jag även har ett kontroll-spärrskaft som är osmort och utsätts för exakt samma påfrestningar.

Jag upptäckte även att verktygssatsen saknar en 7 mm blocknyckel. I gengäld finns två 8 mm-nycklar. Nåväl, det finns väl en slarvpelle vid varje löpande band. Jag tror att jag har en 7 mm-nyckel någonstans, och det är bra, för minns jag inte helt fel brukar det vara den dimensionen till skruvarna på slangklämmor.

Dagens verktyg: T-handtag

När en mutter sitter riktigt hårt förslår kanske inte ett spärrskaft. Då är det dags för dagens verktyg, T-handtaget. Det innehåller ingen ömtålig spärrmekanism som kan gå sönder. Ett T-handtag kan dessutom dra helt symmetriskt (utan sidokrafter), något som kan vara önskvärt när man t ex ska dra torxskruvar utan att slinta.

T-handtagets konstruktion är enkel. Det består av ett fyrkantsfäste som kan glida längs en pinne. I likhet med spärrskaftet ingår det ofta i hylsnyckelsatser.

Det här T-handtaget är i dimension 1/2" och inköpt på OKQ8. Fabrikatet minns jag inte - de mer välsorterade OK-mackarna brukar sälja verktyg av lite olika märken. Det är försett med två kulor som stoppar fyrkantsfästet från att ramla av pinnen, och en fjädrande kula i fästet (inte den som syns på bilden, den hindrar hylsan från att ramla av) som ska bromsa det så att det inte glider alltför lätt.

En del T-handtag - dock inte det här - har ett spår mitt på pinnen där den fjädrande kulan kan centrera fyrkantsfästet. Det är en i mitt tycke lika dum som onödig finess. Spåret torde nämligen fungera som en brottanvisning där handtaget lättare går av vid hård belastning.

Till skillnad från ett spärrskaft tål det här verktyget rejäla tag. Om det behövs kan man till och med förlänga det med rör för att få mer vridmoment när en extra jobbig bult ska lossas. Går det så går det och om T-handtaget böjs eller går av var det ändå ingenting att ha. Köp då ett nytt och bättre, för inte ens ett bra T-handtag är särskilt dyrt. I den här storleken kostar de under hundralappen, och på något sätt måste du ju få bort den där bulten, eller hur?

Dagens verktyg: Spärrskaft

Ett spärrskaft, även kallat spärrhandtag, används för att snabbdra muttrar och skruvar. Det är inte ett oundgängligen nödvändigt verktyg, men bra att ha om man mekar åtminstone halvofta. Spärrskaft ingår för det mesta i hylsnyckelsatser. Verktyget patenterades av amerikanen J. J. Richardson 1863.

När man vrider ett spärrskaft fram och tillbaka skruvas muttern bara åt ena hållet. Detta åstadkoms med en speciell mekanism i spärrskaftet, ett s k spärrhjul, som är frikopplat i ena rotationsriktningen men driver i den andra. (Lite grann som politiker - när råoljepriset sjunker brukar de passa på att höja bensinskatten, men de sänker den inte när oljepriset går upp igen.) Därför behöver man inte ta nya tag med hylsan, och det spar tid. Mycket tid.

De här spärrskaften är i storlekarna 1/4", 3/8" och 1/2" fyrkantsfäste. De är gjorda i glasfiberarmerad plast. Med den lilla spaken kastar man om rotationsriktningen, och knappen är till för att lossa hylsan från fyrkantsfästet. Finessen kallas Quick Release och har fördelen att hylsan inte kan ramla av spärrskaftet. Alla tre spärrskaften har 44 tänders spärrsystem, vilket ger en teoretisk omtagsvinkel på 8,18 grader. Omtagsvinkeln är viktig när spärrskaftet har litet svängrum. Fler tänder ger mindre omtagsvinkel och är alltså bättre.

Spärrskaften på bilden ingår i Biltemas hylsnyckelsats 10-120, men säljs inte längre separat. Närmaste motsvarighet torde vara art. nr. 71-315 (1/4", 89:90 kr), 71-316 (3/8", 109 kr) och 71-317 (1/2", 129 kr). Dessa har förbättrats med 72 tänders spärrsystem och är gjorda i kromvanadiumstål. Vid denna bloggposts pressläggning fanns de emellertid inte till hands för bedömning, varför redaktören inte kan uttala sig om deras kvalitet. Men det är alltså inga astronomiska priser vi talar om.

Det finns en situation där spärrskaft inte ska användas: När muttrar sitter extremt hårt. Ett spärrskaft är endast avsett att dras med handkraft, och man ska aldrig förlänga spärrskaftet med ett rör el dyl för att få mer vridmoment eftersom den påfrestningen kan skada mekanismen. Då är ett T-handtag eller en blocknyckel att föredra.

Pigga upp skiftnyckeln - att förvalta ett arv

En skiftnyckel har som bekant justerbar nyckelvidd - det är liksom själva grejen med det verktyget. Nyss upptäckte jag att den här skiftnyckeln var ett undantag från den regeln. Den hade nämligen kärvat ihop, något som kan hända om man inte använder och håller efter mekanismer med rörliga delar.

Skiftnyckeln ifråga är en gammal Bahco med "hajgap". Den annorlunda utformade bakänden är gjord för att kunna användas som en enkel rörtång. Nackdelen är att den inte har något hål för upphängning. Men den här skiftnyckeln är inte tänkt att hängas på en verktygstavla, utan att ligga i bakluckan på en bil. Den är nämligen märkt "Volvo", och har antagligen tillhört bilens medföljande verktygssats - på den tid det följde med verktyg som var gjorda i svenskt stål, precis som resten av bilen (förutom däcken förstås, som var gjorda av gummi från Trelleborg). Kanske har den tillhört min farfar, som ägde en Volvo Amazon, och dessförinnan en PV. Eller också var den morfars, han hade också en Amazon.

Nåväl, med hjälp av WD-40 lyckades jag få skiftnyckelns kärvning att släppa. Därefter demonterade jag den. En skiftnyckel består av fyra delar; stomme, rörlig käft, snäckskruv och axel för densamma. Axeln går att lossa med en liten spårskruvmejsel.

Sedan torkade jag noga rent delarna, även hålet för den rörliga käftens kuggstång där det kan samlas en del smuts. Det gjorde jag genom att trä en liten tyglapp på en cykeleker och dra genom hålet, ungefär som man rengör en gevärspipa. Så var det bara att smörja in delarna med tunn olja och skruva ihop dem igen.

Eller också slänger man sin kärvande skiftnyckel och köper en ny, de billigaste kostar ju bara en femtiolapp. Men så gör man inte i Calles pannrum. Den här typen av svensktillverkade kvalitetsverktyg går inte att köpa nya (produktionen i Enköping upphörde 2006). Man äger inte riktigt såna här verktyg - man förvaltar dem bara åt kommande generationer. Den här skiftnyckeln kommer att gå i arv till mina barn, och om jag inte får några barn ska mina barnbarn få den. Och nya skiftnycklar har minsann inte åkt runt i bakluckan på min farfars, eller möjligen morfars, Volvo från 60-talet!

Bakluckelådan

Nu är serien Dagens verktyg uppe i tio inlägg! Det börjar alltså bli dags att hitta någonstans att lägga verktygen. FixarFarsan efterlyser dessutom tips om verktygsförvaring i en kommentar, så idag är det dags för en verktygslåda. Som tack för feedbacken bjussar jag dessutom på en blogglänk, det är ju fredag och allt!

Det här är en verktygslåda av mindre modell. Den är lämplig att ha som hemmaverktygslåda för den som inte äger så många verktyg. Själv använder jag den istället som bakluckelåda. Eftersom min bil är från 70-talet är det lätt att fixa mindre fel vid vägkanten på egen hand. Jag fäster lådan med bagagestroppar och stoppar om den med ett bilkapell för att den inte ska fara runt och slå bucklor i plåten.

I likhet med mig och min bil torde verktygslådan också härröra från polisongernas, de utsvängda jeansens och den fria kärlekens årtionde. Den är av märket E-tunalådan och alltså tillverkad i Eskilstuna. Enligt prislappen kostade den 26:90 kr. Så billigt kommer man inte riktigt undan idag. Liljenbergs säljer den här lådan i snarlik modell av fabrikatet Gigant för 280 kr.

En så här liten låda rymmer inte så mycket, men jag får i några blocknycklar, en skiftnyckel, den här verktygssatsen, skruvmejslar, en polygrip och lite annat smått och gott. Det är viktigt att lägga lite vikt på bakhjulen så att man kommer iväg snabbt vid rödljusen!

Dagens verktyg: Elementnyckel

Den som bor i ett hus med vattenburet värmesystem kommer förr eller senare att ha nytta av en elementnyckel. När elementen, eller radiatorerna som det heter på fackspråk, brusar och inte avger den värme de ska, har det kommit in luft i systemet. Då måste radiatorerna luftas.

En elementnyckel är en liten fyrkantsnyckel. Den brukar aldrig ingå i hylsnyckelsatser, utan detta utpräglade specialverktyg säljs separat. Att lufta element går till så att man håller lämpligt kärl, t ex en konservburk som tidigare innehållit Bullens pilsnerkorv, under elementets luftningsventil. Därefter öppnar man försiktigt luftningsventilen genom att vrida den lilla fyrkantsskruven moturs med elementnyckeln. Till en början kommer det bara att pysa ut luft, som strax får sällskap av äckligt svart vatten. När det bara kommer en jämn ström av vatten utan luftbubblor stänger man luftningsventilen igen. Klart!

Mitt elementluftningskit är inköpt på Woody Huddinge (elementnyckel) och ICA Hagsätra (korv). Elementnycklar är billiga, ca 25 kr för ett tvåpack. De går att sätta på nyckelringen, så kan du leka fastighetsskötare när du vill!